Vad betyder och hur uttalas sorgfri
Sorgfri uttalas sorg|fri.
Ordformer och varianter av sorgfri
Sorgfri är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet sorgfri
1977 – Prins sorgfri (med Suzanne Osten) efter Eva Wigström.
Under ledning av Raspail, Blanqui och Barbès försökte en beväpnad folkmassa tillsammans med proletariat-gardet den 15 maj inta nationalförsamlingen men slogs tillbaka av de borgerliga styrkorna i Nationalgardet. Situationen förblev dock ohållbar för den nya regeringen. De nationella verkstäderna lyckades inte förse ens Paris arbetslösa med lönsamt arbete. Istället blev de flesta av de tusentals arbetare som ansökte om arbete sysselsatta med utomordentligt meningslösa sysslor som att gräva gropar som genast fylldes igen. De som inte ens kunde få sådana arbetsuppgifter tillerkändes en halv dagslön (1 franc) i ersättning. Även denna mycket knappa ersättning utan krav på motprestationer räckte för att arbetare över hela landet skulle strömma till huvudstaden och samlas under den röda fanan. För regeringen blev det klart att detta sociala experiment inom kort skulle innebära ekonomisk bankrutt och att det under omständigheterna utgjorde ett konstant hot mot staten. Man beslutade därför att sätta stopp för utvecklingen och den metod som valdes var knappast sorgfri.
Scheffel tillhörde en släkt som haft flera framstående medlemmar och som införts på svenska riddarhuset med hans bror Mårten Fredrik, adlad Stiernefelt. Scheffel kom till Stockholm 1723 och var då en utbildad och skicklig porträttmålare, skolad i Tyskland och Nederländerna. Han sågs väl av David von Krafft och hade snart en framskjutande position bland de inte så få porträttmålare som verkade i Sverige under frihetstiden. 1735 blev han ledamot av den då stiftade Ritarakademien, och 1763 erhöll han direktörs namn, heder och värdighet. Hans stora flit och sparsamhet gjorde det möjligt för honom att tillbringa en lugn och i ekonomiskt hänseende sorgfri ålderdom. Från 1765 var han bosatt i Västerås.
