Vad betyder och hur uttalas spionhistoria
Spionhistoria uttalas spion|hist|oria.
Ordformer och varianter av spionhistoria
Singular
- spionhistoria
- obestämd grundform
- spionhistorias
- obestämd genitiv
- spionhistorien
- bestämd grundform
- spionhistoriens
- bestämd genitiv
Plural
- spionhistorier
- obestämd grundform
- spionhistoriers
- obestämd genitiv
- spionhistorierna
- bestämd grundform
- spionhistoriernas
- bestämd genitiv
Alternativa böjningsformer singular
- spionhistorian
- bestämd grundform
- spionhistorians
- bestämd genitiv
Spionhistoria är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet spionhistoria
En vinterkväll i Stockholms frihamn 1943. En lejdbåt har just anlänt efter två år till sjöss. Fartygets radiotelegrafist Hans Berg går i land för att gå på bio, innan han ska träffa sin fästmö. På biografen blir han tagen för en annan person och dras in i en rafflande spionhistoria som utspelar sig i ett vintrigt Sverige.
Som kriminalförfattare rörde han sig inom hela spektret av subgenren, från polisromaner via spionhistorier, rättsdrama och klassiska deckare till thrillers.
Romanen fick ett positivt mottagande av flera kritiker, bland andra av Nils Schwartz i Dagens Nyheter som kallade den för "en stor spionhistoria med trovärdig tidsfärg" och av Erik Löfvendahl i Svenska Dagbladet som beskrev den som "en spännande och skickligt orkestrerad spionroman". Oline Stig i Sydsvenskan ansåg att det var en "fängslande roman" med en "lyrisk känsla för inre och yttre stämningar", men invände mot "skissartade och ibland endimensionella gestaltningar". Positiv var även Jesper Högström i Expressen med reservationen "möjligen blir den nertonade dramaturgin väl nertonad ibland". Negativ var däremot Mikael Timm i Kulturnytt som visserligen tyckte att det var "ambitiöst, plikttroget och omsorgsfullt utfört" men att "dryga 500 sidor scenografi tar död på berättelsen" och att Ola Larsmo hellre borde ha skrivit en reportagebok om Sverige under kriget.
