Vad betyder och hur uttalas storman
Storman uttalas stor|man , böjs som ¹man.
Ordformer och varianter av storman
Singular
- storman
- obestämd grundform
- stormans
- obestämd genitiv
- stormannen
- bestämd grundform
- stormannens
- bestämd genitiv
Plural
- stormän
- obestämd grundform
- stormäns
- obestämd genitiv
- stormännen
- bestämd grundform
- stormännens
- bestämd genitiv
Storman är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet storman
En hovnarr var under medeltiden, renässansen och barocken en gycklare som var hos en storman eller ibland vid ett furstehov. En narr hade som funktion att underhålla sin herre, även om hans roll innebar att han fick något större utrymme att säga "sanningar" som ingen annan vågade säga utan att bli halshuggen. Det fanns dock alltid gränser även för narren, Karl I av Englands hovnarr Archibald Armstrong fördrevs från hovet sedan han förolämpat ärkebiskopen av Canterbury.
Ledungen syftade till att ställa till konungens förfogande en folklig krigsstyrka gentemot andra riken eller emot vikingar och sjörövare. Ledungen skilde sig dels från bondehärar och uppbåd man ur huse som kunde tillgripas till rikets försvar, dels från konungens hirdmän. Varje år hade kungen rätt att i viss ordning bjuda ut ledung. Den storman som ensam förmådde utrusta ett ledungsskepp åtnjöt enligt vissa lagstadganden särskilda förmåner. Redan inom ledungsordningen kan man alltså se begynnelsen till bildandet av ett frälse.
Magnat (nylatin, plural magnates, "stormän") var förr en titel för ledamöterna av ungerska riksdagens första kammare eller överhus (magnattaffeln) och i Polen ledamöt av riksrådet eller högadeln.
Medeltidens vasaller på den europeiska kontinenten bistod fursten/kungen med utrustade riddare, i utbyte mot en landsdel, vars storlek motsvarade antalet krigsmän. I Norden valdes en litet annorlunda lösning för att alltid ha en stridsfärdig enhet till hands. Magnus Ladulås utfärdade 1280 en bestämmelse som gick ut på att den storman som tillhandahöll stridsdugliga krigare i full mundering skulle befrias (frälsas) från skatt.
Fornsvenskans kunung har bildats till isländskans konr 'förnäm man', som liksom finskans kuningas anses ha sitt ursprung före vår tideräkning i den urgermanska formen *kuningaz. I Norden fanns emellertid inte den typ av småkungariken som fanns i centraleuropa. Här fanns bara vad man idag kallar mindre lokala hövdingadömen innan de olika nordiska rikena/staterna började formas under 900-talet. De lokala stormännen styrde över en mindre bygd och kunde i några fall gå samman och erkänna en överhövding. Överhövdingens mandat var då mer kopplad till personliga trohetseder än att bero på ett område, vars omfattning kunde upphöra/förändras vid överhövdingens död. De större lokala områdena som fanns mot slutet av vikingatiden, folkland, och landskap, hölls ofta samman av en lagman och inte en överordnad storman.
En storman var en framstående och mäktig man under vikingatiden och in på medeltiden, ofta en man som ägde mycket jord. Ibland kallas sådana personer för "hövdingar" i den isländska saga litteraturen.
