Vad betyder och hur uttalas stridskamrat
Stridskamrat uttalas strids|kamr|at.
Ordformer och varianter av stridskamrat
Singular
- stridskamrat
- obestämd grundform
- stridskamrats
- obestämd genitiv
- stridskamraten
- bestämd grundform
- stridskamratens
- bestämd genitiv
Plural
- stridskamrater
- obestämd grundform
- stridskamraters
- obestämd genitiv
- stridskamraterna
- bestämd grundform
- stridskamraternas
- bestämd genitiv
Stridskamrat är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet stridskamrat
Under sin regeringstid drabbades Maximilien de Robespierre av förföljelsemani. I april 1794 genomdrev han avrättningen av sin främste konkurrent, fränden och stridskamraten Danton. Detta blev för många droppen som kom bägaren att rinna över. Planerna på hans avsättning tog fart och några månader senare, den 27 juli 1794, arresterades han av nationalkonventet. (I samband med det tumult som då uppstod skottskadades Robespierre i käken, och miste därmed sin talförmåga.) Dagen därpå, den 10 thermidor år II (28 juli 1794), lades han under bilan - jakobinernas välde var därmed beseglat. Den 12 november 1794 förbjöds så, enligt lag, all vidare jakobinsk verksamhet.
Bärsärkarna anses ha stått högt i klassamhället, inte sällan arbetade de åt en kung. Före en strid anses det att bärsärkarna eggade upp varandra och uppträdde i björnskinn eller vargskinn, därav ordet bärsärk. I stridens början uppträdde de som ovanligt duktiga, kallsinniga kämpar, men i närkamp så föll de in i den välkända bärsärkagången. Då tjöt de som vilddjur för att skrämma upp fienden och egga upp sina stridskamrater och sig själva, för att sedan komma in i raseriutbrott. En bärsärk i strid sades inte bry sig om eventuella skador, och slogs därför tills fienden, eller de själva, dog.
Stridsbojan nämns vid namn i Sverres saga, Harðar saga samt Sturlungasagan, och troddes vara utsänd av någon sejdkvinna på fiendesidan. Men det krävdes stor kraft av den trollkunniga för att betvinga en viljestark krigare. Om Hǫrðr Grímkelsson, hjälten i Harðar saga, berättas att han tre gånger lyckades kasta av sig stridsbojan, men fjärde gången fälldes han. Om en annan erfaren kämpe, Guðmundr Ólafsson, sägs i Íslendinga saga att han plötsligt började röra sig allt långsammare. Hans stridskamrat Svarthǫfði frågade: "Har stridsbojan fallit över dig?", men Guðmundr mäktade knappast svara. Strax därpå fick han en yxa i skallen.
Leonidas förde befälet över den allierade grekiska försvarsstyrkan mot den persiske storkonungen Xerxes I här vid ett trångt bergspass under slaget vid Thermopyle som utkämpades i augusti 480 f.Kr. Leonidas och hans 300 spartaner nedgjordes till sista man, men deras modiga självuppoffring gav den grekiska armén möjlighet att undkomma perserna. Leonidas och hans stridskamraters hjältebragd firades av grekerna både i sång och med minnesmärken. En minnesplatta har satts upp på platsen för striderna för att hedra deras hjältemod.
Den heliga alliansen har sitt ursprung i den svärmiskt religiösa stämning, som fyllde Alexander I under och efter segrarna över Napoleon. Han ansåg sig vara det av försynen korade redskapet att slå ned revolutionens styggelser och otro, samt att bland folken återställa och trygga sann religiositet och verklig frihet. I detta syfte ville han förbinda sig närmast med sina stridskamrater bland suveränerna, men också med Europas övriga kristna statsöverhuvud. Österrikes och Preussens härskare skrev under förbundet för att inte gå emot Alexander, och inbjudningar till anslutning gick sedan ut sedan till statscheferna för alla europeiska stater – utom till påven och den osmanske sultanen. Samtliga inbjudna anslöt sig, bland dem även Storbritanniens regent, prins Georg, utan parlamentets hörande. Denna omständighet, tillsammans med de ursprunglige kontrahenternas undertecknande av förbundet utan sina ministrars kontrasignation, visar att hela alliansen egentligen har karaktären av endast en furstarnas principiella förklaring, men inte av en verklig politisk sammanslutning. Det saknas även bestämmelser i förbundsurkunden om de skyldigheter som de förbundna makterna skulle fullgöra. Ett visst fog kunde möjligen finnas för misstanken, att Alexander ville nyttja denna sammanslutning i den kristna religionens namn emot länder med andra religioner, speciellt till förmån för Rysslands turkiska politik, men emot sådana tolkningar har Alexander själv ivrigt protesterat.
