Vad betyder och hur uttalas svängningstal
Svängningstal uttalas sväng|nings|tal.
Ordformer och varianter av svängningstal
Singular
- svängningstal
- obestämd grundform
- svängningstals
- obestämd genitiv
- svängningstalet
- bestämd grundform
- svängningstalets
- bestämd genitiv
Plural
- svängningstal
- obestämd grundform
- svängningstals
- obestämd genitiv
- svängningstalen
- bestämd grundform
- svängningstalens
- bestämd genitiv
Svängningstal är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet svängningstal
Före mitten av 1700-talet saknades fastlagda normer för normal tonhöjd. Svängningstalet hos en viss ton varierade därför mycket beroende på var man var och vilket instrument det var fråga om. Eftersom stämgaffeln var okänd före 1711 fanns det inte heller någon likare. Man skiljde mellan kammarton och korton. Tonsättaren och musikskriftställaren Michael Praetorius (ca 1571-1621) skriver i sitt verk "Syntagma musicum" 1619 att med korton avses en tonhöjd belägen under den av honom förordade kammartonen. Skälet till detta var att man inte skulle anstränga koristernas röster i alltför höga tongångar.
Orgelbyggaren Johann Andreas Silbermann skrev 1772 i ett brev att det fanns fyra olika tonhöjder att välja mellan: Den högsta var "cornettonen", som var vanlig i Tyskland och sparade pengar för orgelbyggarna men var besvärlig att sjunga efter. Därför borde orgelbyggarna hellre stämma efter den en halv ton lägre "kortonen". Ytterligare en halvton lägre låg "kammartonen", efter vilken de flesta övriga musikinstrumenten stämdes, den kallades också "den italienska tonen", eftersom den var så gott som allenarådande i Italien. Den anses ha svarat mot ett svängningstal för ettstrukna a (a¹) på cirka 435 hertz. Slutligen fanns "den franska tonen", som låg ytterligare en halvton djupare och var mycket utbredd i Frankrike – också inom orgelbyggeriet.
