Säldjur Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet säldjur

1. Späck är det under huden samlade tjocka lagret av fett, som likt underhudsfettet hos andra djur består av en grovmaskig bindväv, vari massor av fettceller är inbäddade. Utom för avrundande av kroppsformerna och till reservnäring har späcket för de i kalla hav levande djuren särskild betydelse för att bevara den inre kroppsvärmen. Späck är för de arktiska ländernas invånare en oumbärlig beståndsdel av födan liksom det har varit material till lyse och värme. Ju kallare klimatet är, där människor lever, i desto högre grad utgöres deras föda av animaliskt fett just från havsdjur. Sälspäck är ett gammalt folkmedel mot kikhosta, lungsot och kroniska bröstsjukdomar. Av valars och säldjurs späck kokas tran, som har haft stor teknisk användning. Ur sälspäck framställd, renad sältran överensstämmer i mycket med fiskleverolja och har rekommenderats till användning i samma syfte. Till skillnad från späcket hos de nämnda havsdjuren samt svinet kallas både kött och fett hos det slaktade svinet fläsk, medan fettet invid njurar, tarmar och revben hos svin kallas ister och fettet hos nötkreatur och får kallas talg. Det sistnämnda är rikare på fasta fettarter än späcket. Fettet hos människa kallas endast skämtsamt för späck, fläsk ("gubb- eller gumfläsk"), ister ("isterhaka", "isterbuk") eller talg ("lägga på njurtalgen", d.v.s. fetma, leva för gott). (källa)
2. Späckhuggare bildar separata populationer i närliggande områden, med olika rörelsemönster och födovanor, eventuellt med skilda fysiska kännetecken. Undersökningar av späckhuggarna utanför amerikanska nordvästkusten har identifierat tre huvudpopulationer, som normalt inte beblandar sig med varandra och har helt olika födovanor. De kustnära (kallade residents, stationära - benämningen kommer av att dessa populationer årligen återvänder till samma plats) håller sig nära kusten och lever huvudsakligen av fisk. Det finns också grupper som i princip är helt pelagiska, det vill säga lever längre ut till havs. Mellan dessa två rör sig de vandrande grupperna, transients, vilka också har en helt annan jaktvana än de mer bofasta grupperna - de jagar i mycket högre utsträckning än de andra grupperna havsdäggdjur som valar och sälar. De tre grupperna uppvisar många särdrag - deras ljud är olika (så pass att man tror säldjuren längs kusten lärt sig skilja de ofarliga kustgrupperna från de farliga transients), till och med ryggfenans form är något olika i de olika populationerna. Skillnaderna mellan grupperna kan vara en inledning på uppdelning i raser eller arter, och kan också visa förekomst av olika kulturer i olika populationer. Analyser av DNA visar genetiska skillnader mellan populationerna. (källa)
3. Hundartade rovdjur är en systematisk grupp i ordningen rovdjur. Den räknas numera som en underordning, Caniformia, inkluderande säldjur. Den tidigare överfamiljen Canoidea inkluderade endast landledvande djur, det vill säga exklusive säldjuren. (källa)
4. Av fiskar kan nämnas lax, som i viss mån går upp i några av älvarna. Torsk var under en period av 1800-talets senare del föremål för fångst på bankar utanför västkusten. Håkäringen fångades tidigare för tillgodogörande av levern, som används till tran. Det lägre djurlivet i havet, av vilket val- och säldjur samt havsfåglarna för sin tillvaro är beroende, är utomordentligt rikt och omväxlande. (källa)