Sångkonstnär synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas sångkonstnär

Sångkonstnär uttalas sång|konst|när.

Ordformer och varianter av sångkonstnär

Sångkonstnär är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet sångkonstnär

Reszke utbildade sig till sångare i Italien och debuterade 1874 i Venedig som Alfonso i Leonora, varefter han flera år uppträdde i Paris och London. Emellertid förvandlade han under fortsatta sångstudier sin barytonröst till en glansfull tenor. Tenordebuten skedde 1879 i Madrid i Meyerbeers "Robert le Diable". Sitt stora genomgång fick han 1884 i Paris då han sjöng rollen som Jean i Massenets opera "Herodiade". de Reszke var 1885-89 anställd vid Stora operan i Paris, uppträdde en många år som gäst där och i London, samt även i St. Petersburg och i New York på Metropolitan under 7 säsonger, med början 1891 till sitt avsked 1901. Han hyllades rätt allmänt som sin tids främste operatenor, en verklig sångkonstnär.

Efter avslutade studier vid Wiener-Neustadts gymnasium ingick Staudigl i klostret Mölk, som han emellertid snart lämnade, för att studera medicin i Wien för bland andra Johann Nepomuk Isfordink. Strax därpå tog han engagemang vid hovoperans kör, ur vilken han efter någon tid utträdde som solist, och avancerade därpå till förste basist. År 1831 blev han anställd som hovkapellmästare. Han intogs 1856 på mentalsjukhus, där han avled. I verket Europas konstnärer får han följande eftermäle: "Med S. gick en af århundradets största sångkonstnärer i grafven. I en sällsynt grad förenade han mångsidighet med ett fulländadt artistskap. Entusiasmerade han den stora publiken med sin opera- och romanssång, fängslade han icke mindre den allvarligare musikens vänner med sin oratoriesång.".

Marchesi uppträdde på flera länders operascener och vann rykte som den mest framstående italienske sångkonstnären mot slutet av 1700-talet, beundrad föröstens böjlighet och metalliska klarhet.

Alltifrån 1850 verkade García i London, där han blev sånglärare vid kungliga musikakademien och enskild utbildade elever, ännu i sitt 100:e år vid full kraft. Att hans praktiska förtjänster varit de teoretiska jämbördiga, vittnar flera av honom uppfostrade sångkonstnärer av första ordningen, till exempel Mathilde Marchesi, Julius Stockhausen och Charles Santley samt i Sverige Jenny Lind, Henriette Nissen-Saloman, Isidor Dannström och Julius Günther.