Tegel synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas tegel

Tegel uttalas tegel teglet; pl. tegel; best. pl. teglen; ofta koll..

Ordformer och varianter av tegel

Tegel är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet tegel

I Europas städer skapade befolkningsökningen under 1800-talets andra hälft en enorm efterfrågan på bostäder. I nord- och centraleuropeiska städer som Berlin, Wien, St Petersburg, Köpenhamn och Stockholm byggdes nu stora så kallade hyreskaserner av sten och tegel utefter rakt anlagda gator för den allt talrikare arbetarbefolkningen. Hyreskasernerna täckte hela kvarter med 4-7 våningar höga hus mot gatan och bakgårdar fyllda med ytterligare hyreshus, diverse uthus och verkstäder. Gathusen hade ibland även hyresgäster ur medelklassen men i källar- och övervåningar samt i gårdshusen bodde de mindre bemedlade. En del hyreskaserner byggdes i offentlig regi, andra av välgörenhetsorganisationer men det stora flertalet byggdes av privata byggherrar i spekulationssyfte. Spekulationsbyggandet resulterade i estetiskt, tekniskt och sanitärt undermåliga hus.

Den bärande takkonstruktionen består alltid av sten, oftast i form av ett tunnvalv. Ingången består av en kraftig, tätslutande trädörr, ofta i kombinationen med en innerdörr eller ett smalt förrum (svale), en sluss som förhindrar att det kylda utrymmet kommer i direkt kontakt med uteluften. På ingångssidan finns en ventilationsöppning. I den bakre delen av källaren anordnas en eller två takventiler/skorstenar för att få luften att cikulera och undvika att mögel bildas i källaren. Taket är täckt med ett cirka 60 centimeter jordskikt. Golvet är av jord eller sand, ibland belagt med kullersten eller tegel.

Det klassiska materialet för kakel, fajans, har sitt ursprung i de väggplattor i glaserat tegel som tillverkades i Assyrien från omkring 1000 f. Kr. och senare i Babylonien, Egypten och Persien. Användningen av kakel spred sig via de islamska kulturerna till Europa under medeltiden. I Europa började man framställa kakel i Spanien på 1300-talet och en tid därefter även i Italien. Under 1500-talet nådde kakeltillverkningen till Holland, som under 1600-talet dominerade kakeltillverkningen med kakelplattor i så kallad delftfajans. De holländska kaklen kopierades även i andra länder, bland annat i Danmark.

Under medeltiden kom de första kakelugnarna till Sverige från Tyskland. Då var kaklet format som en skål. Kakeln utgör kakelugnens dekoration. Brist på bränsle var en drivkraft för att utveckla bränslesnåla eldstäder. På 1760-talet konstruerades den första kakelugnen som bestod av ett system av kanaler. Värmen magasineras i kakelugnens murade inre stomme som består av tegel.

Fram till 1950-talets början murades nya byggnader vanligen av tegel och kalkbruk. Därefter kom kalken som bindemedel att trängas undan av cement eller blandningar av cement och kalk. I stället för den kunskap om materialen, som tidigare var gemensam för producenter, byggmästare och arkitekter, kom också yrkesgrupperna att specialiseras och utveckla sina egna språk.

Produkten blev även känd under namnet Ludvikategel efter den kalksandstensfarbiken som anlades 1902-1903 under namnet Bergslagernas Tegel- och Kalkbruk AB i Ludvika. Bruket lades troligen ned någon gång mellan 1947 och 1950. Sanden, som var den ena huvudingrediensen, hämtades dels från ett sandtag i Sunnansjö, dels sögs den upp från sjöbottnen av sjön Väsman. Teglet har använts till många kraftstationsbyggnader och pumpstationer runt om vid gruvorna som exempelvis i Lekombergs kraftcentral och Ivikengruvans pumpstation. På dessa båda byggnader användes även rödfärgade tegelfogar.

En kamin som väger mindre än 200 kg räknas som lätt eldstad och kan ofta placeras fritt på golvet. En kamin som väger mer än 200 kg räknas som tung eldstad och behöver ett fundament. För att förhindra eldsvådor bör golvet framför kaminen och angränsande tak och väggar förses med brandskydd bestående av eldfasta material såsom tegel, sten, betong eller plåt.

Erik Jöransson Tegel (1563–1636).

Kaolin, en vit, mycket plastisk lera med flera användningsområden, bestående huvudsakligen av mineralet kaolinit (aluminiumsilikat). Ordet kommer från namnet på byn Gāolǐng, 高岭 (äldre stavning: Kao-ling) i provinsen Jiangxi i Kina (namnet betyder hög kulle). På denna plats hämtade man lera till den berömda porslinsfabriken i Jingdezhen. Leran kallas även för porslinslera, eftersom dess främsta användningsområde ligger inom tillverkningen av porslin. Andra keramiska produkter, skapade för att likna porslinet, innehåller också kaolin, benporslin, fältspatporslin och flintgods. Man nyttjar också kaolin för tillverkning av finare tegel, inom pappersindustrin (för att skapa en vit och jämn yta), inom kosmetikaindustrin och vid tillverkning av gummi och förr även i mediciner, såsom piller och ströpulver.

Koppsten är en sten (vanligen av tegel) som är lagd tvärs mot murlivet i ett förband, d.v.s. med ena kortsidan (även kallad koppsidan) utåt och med en kvartsstens förskjutning. Andra namn är koppförband, koppskift, koppare, bindare, bindsten. Om ett helt skift muras uteslutande av koppstenar kallas detta för ett koppskift. Koppskift förekommer till exempel i förbandstyperna kryssförband, blockförband, holländskt förband och amerikanskt förband. Ett förband endast bestående av skift av koppstenar kallas koppförband. Förbandet används där en stram arkitektur önskas och kan med fördel användas för murning av runda former. Det ska dock inte förväxlas med en vägg av förbländertegel, som endast är ett fasadtegel.

Tegel på Engelska

brick