Vad betyder och hur uttalas teism
Teism uttalas te|ism [-is´m] -en.
Teism betyder uppfattning som hävdar tillvaron av en personlig gud som skapat o. alltjämt ingriper i världen.
Ordformer och varianter av teism
Singular
- teism
- obestämd grundform
- teisms
- obestämd genitiv
- teismen
- bestämd grundform
- teismens
- bestämd genitiv
Teism är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet teism
Uppfattningen att gud efter skapelsen agerat i historien kallas teism, medan uppfattningen att han inte påverkat världen efter skapelsen kallas deism. Jämför även panteism, som innebär att världen är Gud och panenteism, vilket innebär att världen är en del av Gud. Det besläktade begreppet monolatri betyder att ett folk dyrkar en enda gud men accepterar tanken på att andra folk kan dyrka andra gudar. Flera monoteistiska religioner har först genomgått ett tillstånd av monolatri. Polyteism å sin sida är religiösa system med en (vanligen hierarkisk) mångfald av gudar med olika funktioner.
Deism är, i motsats till teism, tron på att den högre makten är avlägsen och onåbar och inte ingriper i världsliga angelägenheter. Pandeism är en kombination av deism och panteism.
I Västvärlden har termen "religionsfilosofi" förekommit åtminstone sedan 1600-talet, då de engelska filosoferna Ralph Cudworth och Henry More använde termen. Enligt Gary E. Kessler har den moderna västerländska religionsfilosofin sin början med Friedrich Hegel, men enligt Paul J. Griffiths började den västerländska religionsfilosofin tidigare än så. Griffiths spårar början av den västerländska religionsfilosofin till Nicolaus Cusanus (född 1401, död 1464) idé om att det finns ett "släkte" kallat "religion" som har olika "arter" (de specifika religionerna). Denna idé kom att utvecklas och bli central för bland annat Baruch Spinoza, John Locke och Gottfried Wilhelm von Leibniz. Enligt Griffiths är det när denna idé utvecklades bland dessa 1600-talsfilosofer som det också uppstod en distinktiv "religionsfilosofi", avgränsad från den strikt kristna filosofin. Den västerländska religionsfilosofin fortsatte dock att framförallt beröra filosofiska frågor relevanta för kristendomen. Ett skäl till detta är att västerländska filosofer levt i kontexter där teism varit normen, samt ofta själva varit teister.
Spekulativ kallas den filosofi, som bygger på spekulation. En sådan riktning framträdde inom den tyska filosofin efter Kant och nådde sin höjdpunkt i Hegels dialektiska metod. Hegel karakteriserade det spekulativa förfarandet som användning av konkreta begrepp i motsats till reflexionen, som arbetar blott med abstrakta begrepp. Som spekulativ teism brukar man beteckna den religionsfilosofiska ståndpunkt, som intogs av Fichte den yngre.
Teism (av grekiska theos, gud), är en filosofisk eller religiös riktning som menar att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) och personlig (ett väsen/en kraft i sig själv och inte något utspritt) Gud. Denne är upphovet till universum och ingriper i mänsklighetens historia främst genom att ge människorna en tro.
