Tidsmedvetande Synonymer Betyder Uttal

Vad betyder tidsmedvetande, varianter, uttal och böjningar av tidsmedvetande

Tidsmedvetande synonym, annat ord för tidsmedvetande, vad betyder tidsmedvetande, förklaring, uttal och böjningar av tidsmedvetande.

Vad betyder och hur uttalas tidsmedvetande

Tidsmedvetande uttalas tids|med|vet|ande och är ett substantiv.

Ordformer av tidsmedvetande

Singular

tidsmedvetande
obestämd grundform
tidsmedvetandes
obestämd genitiv
tidsmedvetandet
bestämd grundform
tidsmedvetandets
bestämd genitiv

Tidsmedvetande är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet tidsmedvetande

  1. Symbolismen kan spåras tillbaka till 1880-talets början, då några unga skalder först oberoende av varandra, sedan i närmare förening började utge små, vanligen kortvariga, tidskrifter där de offentliggjorde sin vers och kämpade för sina idéer. Bland dessa unga män kan nämnas Jean Moréas, Charles Morice, Laurent Tailhade, Maurice Barrès, Charles Viguier, Félix Fénéon, Gustave Kahn. Senare tillkom René Ghil, Francis Jammes, Jules Laforgue, Pierre Louÿs, Stuart Merrill och Francis Vielé-Griffin. Då hela skolan har en flytande karaktär är det svårt att alltid ange vilka som tillhör den. Bland riktningens förnämsta representanter bör i varje fall nämnas Henri de Régnier, Émile Verhaeren, Maurice Maeterlinck, även om de inte varit inblandade i skolstriderna. Det var först sedan Huysmans i romanen À rebours (1884) framställt den nya skaldetypen, dekadenten, och sedan Gabriel Vicaire och Henri Beauclair utgett sin kvicka parodi Deliquescences, d'A. Floupette, poète décadent (1885), som symbolism ådrog sig uppmärksamhet i större kretsar. Paul Verlaine uppenbarade sig samtidigt i Paris och hyllades som skolans chef och prince des poètes, tidskrifterna började myllra fram, och åtskilliga diktsamlingar av de nya skalderna såg dagen. Jean Moréas skrev skolans program, men förgäves sökte man samla skolans medlemmar kring en större gemensam tidskrift. Oenigheten var för stor, meningarna för skiljaktiga. Som dess sista handling kan betraktas festen för Jean Moréas, då han utgett diktsamlingen Pélerin passionné (1891), som i detta ögonblick betraktades som ett mästerverk. Därefter försvann skolan plötsligt eller kanske riktigare upplöste sig i flera smärre grupper. Jean Moréas själv grundlade l'école romane, som återgick till Pierre de Ronsard och använde ett starkt arkaiserande språk för att några år senare i sina sista diktsamlingar återgå till Parnass-skolan. En annan riktning var naturalismen, som ungefär hade samma tendenser som impressionismen i målarkonsten, andra skalder närmade sig på nytt Parnass-skolan, åter andra hyllade socialistiska och anarkistiska tendenser eller anslöt sig till Henrik Ibsen. Symbolismen har således endast haft en kort och föga lysande tillvaro som skola, men den uttryckte en allmän tendens i tidsmedvetandet (se fin de siècle) och knappast någon då levande författare undgick att ta intryck av rörelsen. Den bröt med naturalismen och virtuositeten och frigjorde den franska versen. (källa)
  2. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985 med motiveringen att han "förenar poetens och målarens skapande med ett fördjupat tidsmedvetande i skildringen av mänskliga villkor". (källa)

Sök bland 39000 synonymer samt 91000 ordförklaringar. Skriv ordet och tryck Enter.

Den här webbplatsen använder cookies för att förbättra användarupplevelsen. Läs mer om vår dataskyddspolicy.