Vad betyder och hur uttalas tidstrogen
Tidstrogen uttalas tids|trogen.
Ordformer och varianter av tidstrogen
Tidstrogen är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet tidstrogen
Carl Michael Bellman använder melodin, om än i olika form, till tre olika sånger. Melodierna till Fredmans sånger nummer 11 och 12 är desamma, men de är olika rytmiserade. "Portugal, Spanjen" går i 3/8-dels takt, medan "Venus Minerva" är en stadig marsch i 4/4-dels takt, liksom "Ja, må han leva". Slutet på "Portugal Spanjen" är melodiskt något annorlunda, men inte mer än att det kan sägas vara en stilenlig och tidstrogen variation. Båda melodierna dateras av Hillbom till 1765 då de första avskrifterna finns dokumenterade. Bellman använde melodin "Venus Minerva" i ytterligare en sång "Högtid beredes och Ganymedes".
År 1992 kom en ny filmversion, denna gången tidstrogen, med David Suchet i huvudrollen och 2018 en miniserie med John Malkovich i rollen som Poirot.
Den (påhittade) nyzeeländske filmpionjären Colin McKenzie sägs i filmen vara den förste som arbetat med ljudfilm och färgfilm, redan kring 1910. Talrika exempel på McKenzies filmskapande visas, avsnitt som gör intryck av att vara äkta, då de filmats med tidstrogen teknik. Bland mycket annat visas hur McKenzie lyckas med att filma sin egen död, då han stupar i spanska inbördeskriget. Filmens subtila humor och orimligheten i många delar av den historia den berättar är signaler som inte nått fram till alla i publiken. Exempel är att Mckenzie skulle ha uppfunnit ljudfilmen samt att han hade producerat den första långfilmen någonsin tack vare finansiering ifrån Sovjetunionen och maffian.
Restaureringen utfördes så tidstrogen som möjligt, exempelvis uppsattes nytryckta, specialbeställda tapeter med 1920-talsmönster, gamla inredningssnickerier sparades och målades med linoljefärg och de flesta rum fick nya såpskurade trägolv. Arbetet utfördes med traditionella metoder och material och i samarbete med Stadsmuseet i Stockholm. Finansieringen skedde med hjälp av statliga bidrag för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Husen uppfyller dock inte kraven för permanenta bostäder och får bara nyttjas som "ateljé".
