Tortyr Synonymer Betyder Uttal

• plåga

Hur används ordet tortyr

1. Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade ett avrättningsinstrument som benämndes guillotine. De två kom efter experiment på djur och människolik fram till att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckvälde avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin. Vid skräckväldets höjdpunkt arrangerade man också massarkebuseringar, ibland med kanon. (Giljotinering var en för långsam metod för massavrättningar.). (källa)
2. Halsjärn är ett gammalt redskap som användes för tortyr genom att minska rörelsefriheten. Halsjärnet användes främst för skamstraff, men var även ett hjälpmedel när det kom till piskning. Halsjärnet var fäst på en skampåle, en skamstock eller mellan två tegelstenar i en vägg när någon skulle tuktas genom skamstraff till allmän beskådan. Skamstocken var monterad på en upphöjd plattform där förbrytaren sattes fast i halsjärnet för att bestraffas offentligt. (källa)
3. Inkvisitionen inleddes med en inledande uppmaning till vittnen och brottslingar att träda fram, den så kallade generalinkvisitionen. Från 1251 blev det en plikt att ange de misstänkta, och förutom plikten att ange fanns det fler oförsonliga drag, som accepterandet av anonyma anklagelser, bruket av tortyr från 1252, förbudet mot att den anklagade fick försvarare, och allt detta ledde till missbruk och excesser. Den som då bekände och ångrade sina brott dömdes vanligen endast till botgöring eller lindrigare straff, varpå de upptogs i kyrkan på nytt. För sådana misstänkta som därvid inte trätt fram vidtog specialinkvisitionen. De fängslades och förhördes, inte sällan under tortyr. Den som bekände fick straff av varierande grad, upp till livstids fängelse. Dödsstraffet var främst förbehållet de som vägrade bekänna eller återföll i brott. (källa)
4. tortyr och omänsklig behandling av skyddad person. (källa)
5. Enligt Genèvekonventionerna har en stridande person som tillfångatagits rätt till en krigsfånges rättsliga skydd tills denne kan ställas inför en kompetent tribunal. Om tribunalen bevisar att personen är en legosoldat förlorar denne krigsfångeskyddet, men inte andra rättsliga skydd, som skyddet från tortyr och godtycklig avrättning. (källa)
6. I en stat där äldre tiders dödsstraff, kroppsstraff, skamstraff, straffarbete och tortyr avskaffats brukar det vara lagens strängaste straff. (källa)
7. Morbid nyfikenhet (morbid, från latin morbus "sjukdom" som härstammar från "mori", "att dö") avser en fascination/nyfikenhet för döden eller dödsrelaterade saker, såsom avrättningsmetoder, döda kroppar, förmultning, vapen eller tortyr. En morbid person kan också ha en viss dödslängtan, dock enbart av intellektuell natur, men detta är inget krav. (källa)
8. Folkrättsligt sett regleras deltagande i motståndsrörelser i väpnade konflikter inte av Genèvekonventionerna i de fall motståndsrörelsens deltagare anses utgöra kombattanter men de skyddas naturligtvis (som alla människor) av folkrättens förbud mot tortyr, summarisk avrättning osv. FN:s generalförsamling slog 1973 fast i resolution 3070 att alla folk har rätt att, med alla till buds stående medel (inklusive väpnad kamp) göra motstånd mot koloniala regimer, utländsk ockupation och andra former av utländskt förtryck. Denna rättighet bekräftades senare i resolution A/RES/42/22 1987, alla folk har rätt att göra motstånd mot utländska ockupationsstyrkor och rasistiska regimer i enlighet med principerna i FN-stadgan om allas rätt till frihet, självständighet och självbestämmande. Dessa motståndsrörelser erhåller dessutom rätt att söka stöd utomlands för sin sak. Tilläggas kan att en FN-resolution inte har någon folkrättslig kraft. (källa)