Trottoar Synonymer Betyder Uttal

• gångbana

Hur används ordet trottoar

1. Gatlamporna står oftast nära en väg eller en trottoar. Högst upp på lyktstolparna finns en lampa, oftast i en glaskupa. Stolpen är oftast ett rör eller ett gallerverk av metall. Lampan tänds numera i regel automatiskt i skymningen, för att åter släckas vid gryningen. Fram till början av 1900-talet användes på många håll gaslyktor, som tändes manuellt. Dessa kom dock att ersättas av elektrisk gatubelysning på 1930-talet. Idag är de flesta gatlyktor i Sverige högtrycksnatriumlampor eller LED, men det finns även de som använder kvicksilverlampor. Natriumlampor är mer energieffektiva, men har sämre färgåtergivning. (källa)
2. Vid 1400-talets slut var Stockholms stads gator stenlagda med ränndalar. Under 1700-talet indelade man ibland gatan i rutmönster ej större än 3 till 4 alnar (180–240 centimeter). Rutindelningen syftade till att stabilisera gatstenen. Rutindelningen användes även dekorativt. Norrbron fick Stockholms första trottoar av huggna stenar 1809, trottoarens höjd var 35 centimeter från gatan. Klagomålen på gatorna var dock många. Överståthållaren klagade i sin ämbetsberättelse 1827–1932 på att gatorna är illa lagda med ojämn sten, saknar trottoarer och på många ställen saknas rännstenar, varför de är svåra att renhålla, obekväma för åkande och särskilt för gående personer. År 1837 kom gatuläggare från Berlin som lärde de svenska stenhuggarna bli skickligare på sitt jobb. I början av 1900-talet användes oftast det som kom att kallas "fältsten" (kullersten), på 1920-talet började man använda "smågatsten" (se bilden till höger). Lokalt i och kring stenbrotten i Bohuslän, som stod för en stor del av produktionen av granit till gator, vägar och hus, kallas smågatstenen för knott. Från 1920- till 1950-talet pågick stora stenläggningsarbeten på Sveriges riksvägar. Gatsten av granit var vid den här tiden billigare och mer lättåtkomligt än asfalt, och depressionsåren ledde till att många vägar stenbelades då det sysselsatte svensk stenhuggningsindustri och stenläggare. Det var ett tungt jobb, en kvadratmeter gatsten väger drygt 200 kilogram (genomsnittsstenen är en kubikdecimeter stor och kubformad) vilka sattes ut för hand. År 1953 var exempelvis hela dåvarande Riksväg 2 belagd med gatsten. I mitten av vägen lades ett lager kol som mittlinje vilket gav vägarna ett karaktäristiskt "ormskinnsmönster". Efterkrigstidens höjda kostnader för arbetskraft, asfaltens positiva egenskaper, bland annat ansågs den betydligt regnsäkrare (inte hal som gatsten) ledde till att de gatstensbelagda landsvägarna asfalterades efter hand. I många fall lades ett lager asfalt ovanpå gatstenslagret. Antalet landsvägar som är gatstensbelagda är numera fåtaliga. Ett exempel är Kristianstadsvägen/Riksväg 9 i Simrishamn från Tobisvik i stadens utkant in till centrum. (källa)
3. Isbana är ett sammansatt ord, se is och bana. Isbana är således en utstakad väg på en is som följs inom olika idrotter, t.ex. hastighetsåkning på skridskor, isracing, motorsporten Isbana, rodel eller curling. Det kan även bli isbana i dagsmeja då vatten rinner från stuprör och ut på en sluttande trottoar eftersom det blir halt i en riktning. Isbanan, eller isen, måste enligt reglemente sandas om man tillåter odubbade däck i något heat så det är nödvändigtvis inte glatt is. (källa)
4. Eldfast lera har en grå eller gråsvart naturlig färg men blir vit eller ljusgul vid bränning. Den klarar av mycket höga temperaturer utan att smälta och används därför till deglar samt till tegel (eldfast tegel) för uppförande av smältugnar. Om leran inte är fullt eldfast, utan sintrar eller förglasas vid höga temperaturer kallas den för klinkerlera och används till bland annat trottoar- och golvklinker. I Sverige förekommer denna typ av lera tillsammans med stenkolslager i Skåne. (källa)
5. Rullande trottoar – liknande rulltrappor. (källa)
6. En trottoar, av franska trottoir, är en gångbana vid en gata. (källa)