Vad betyder och hur uttalas törhända
Törhända uttalas tör|hända [-hän´d-] ad.
Törhända betyder kanske.
Ordformer och varianter av törhända
Hur används ordet törhända
När thulefolket trängde österut från norra Alaska kom de i kontakt med både dorsetkulturen, som utbredde sig just i hjärtat av deras eget nya område, och de nordiska kolonister som redan på 900-talet hade kommit till sydvästra Grönland. Deras hushållning och bostäder påminde om motsvarigheterna hos deras förfäder i Alaska och Sibirien, men deras teknologi byggde i fortsättningen snarare på det järn som lånades över från nordmännen än på stenen. I vissa delar av Kanada har thulekulturen levat kvar i modifierad form ända in i nutid, men på övriga platser har den ersatts av den nuvarande eskimåkulturen. Det finns vittnesbörd om ett visst kulturåtersvall från centralregionerna till norra Alaska, och på Grönlands västkust växte en klart särpräglad inugsukkultur fram på thulegrund. Med tanke på att eskimåerna var det första folk i Nya världen som stötte samman med européerna och därtill också alltid måste ha varit mycket glest utspridda kan det törhända verka överraskande att de alls har lyckats överleva in i vår tid. Men man måste härvid tänka att deras sätt att leva innebär en av de effektivaste anpassningar som någonsin gjorts till en exceptionellt svår miljö.
Gutzkows verksamhet, tidtals törhända överskattad, kom senare, under motrörelsen mot "det unga Tysklands" idéer, säkerligen att underskattas. Om detta skriver Karl Warburg i Nordisk Familjebok: "Emellertid är han i poetisk gestaltningskraft tvifvelsutan underlägsen andra sina samtida, såsom Hebbel och Ludwig, men som trofast bärare af sin tids idéer, som skarpsynt psykolog, som en allvarlig, entusiastisk och varmhjärtad "Ritter vom geist" intar han en betydande plats i Tysklands litteraturhistoria under årtiondena omkring 1800-talets midt.".
Bland hans följande arbeten märks Mutter Erde (1897, femte upplagan 1903), törhända Halbes bästa alster, ett skådespel, i vilket motsatsen mellan huvudstadslivets bildning och det lantliga fädernehemmets traditioner för till en tragisk utgång. Likartade konflikter mellan det lugna, fredliga hemlivet och den passionerade längtan efter en friare, obunden värld framträder i tragedin Die Heimatlosen (1899) med en egendomlig stämning av hemlösheten i en storstads pensionatsliv, Hans Rosenhagen (1901) ger en skildring av en gammal godsägarfamiljs bittra strid mot traktens självägande bönder, utmynnande i de två sista representanternas strid på liv och död, just då försoning yppats.
