Uppsäga synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Synonym till uppsäga

• avskeda

Vad betyder och hur uttalas uppsäga

Uppsäga uttalas upp|säga (lös eller fast sammansättning), böjs som säga.

Uppsäga betyder uppsäga el. säga upp ett avtal men säga upp sig från en anställning.

Ordformer och varianter av uppsäga

Uppsäga är ett verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.

Hur används ordet uppsäga

I modern svensk arbetsrättsjuridik menar man med avskedande ett ensidigt uppsägande av anställning från arbetsgivaren. I äldre tider i Sverige avsågs främst en handling, varigenom en i offentlig tjänst anställd person, efter egen ansökan, kunde skiljas från sin tjänstebefattning.. I andra länder och i allmänt talspråk kan också avsked från anställning mer återspegla den ursprungliga innebörden av ordet, det vill säga en uppsägning av en anställning mer oberoende av vilken part som initierar denna.

Men om några klagade över Örebromötets alltför stora varsamhet och skonsamhet mot de gamla sedvänjorna, så fanns det andra, som först genom kyrkomötes beslut fick upp ögonen för att det gamla systemet inom kyrkan var hotat. Det berättas till exempel om tre Vadstenabröder, som deltagit i mötet, att de tagit sig dit i tron att der skulle fattas beslut emot lutheranerna, och att de återkommit därifrån "bestörte". I åtskilliga trakter av landet utbröt upproriska rörelser. Så skedde till exempel i det s.k. Västgötaherrarnas uppror, där missnöjet underblåstes av rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara, Magnus Haraldi, som ville ha ett nytt kungaval för att bereda för en återgång till den gamla kyrkoordningen. Även på vissa håll i Småland förspordes högljudd missbelåtenhet med förändringarna, och man uppsade kung Gustav tro och lydnad. I Östergötland ville man visserligen inte delta i något uppror, men att stämningen var hätsk framskymtar ur en skrivelse från kungens fogdar, vari det heter, att "allmogen gifver stora klagomål på Mäster Laurentius och Mäster Olof och flere af dem, som gifvit sig till evangelium, och hafver Mäster Laurentius tilläfventyrs tagit mycket före och vållat all den ovilja, som mene man hade till Hans Nåde, och vore det bättre, att han allena blefve näpst, än att månge man skulle njuta ondt åt".

På 1400-talet kom dock ett bakslag. Städerna förmådde inte längre ta hand om den naturliga befolkningsökningen, särskilt i de östliga provinserna. Många bönder blev beroende av godsherrar för att kunna skaffa sig mark och bröd för dagen, något som försämrade deras villkor. Inom Tyska ordens område öster om Elbe växte en ny storgodsdrift fram. Arrendatorer uppsades från sina gårdar och dessa lades under herrgårdarna. Jordbrukarna blev jordlösa lantarbetare. Även skattegårdar lades under storgodsen. Befolkningen kom i ärftligt beroende "erbuntertänigkeit" av sin godsägare, vilket innebar tjänstetvång för alla i lantbrukarens familj och tvång att förbli vid jordbruksnäringen.

Huvudpersonen Hedvig Hök (spelad av Birgitta Andersson) flyttar in i en kvarglömd arbetsvagn ute i skogen, efter att hennes kontrakt på lägenheten har blivit uppsagt/annullerat. I ett rede på taket bor en uggla vid namn Helge (spelad av Bert-Åke Varg), som Hedvig får kontakt med, då det visar sig att han kan prata.

Under kungens frånvaro i Polen skulle regeringen i Sverige föras av sju svenska män, sex utsedda av kungen och en av hertig Karl. Vartannat eller vart tredje år skulle regeringen ombytas, och i mycket viktiga fall skulle ärkebiskopen och biskoparna rådfrågas. Drots, marsk, kansler, amiral, riksråd, lagmän och ståthållare skulle av kungen utnämnas inom av rådet uppsatt förslag. Rikets tillhörigheter och inkomster fick inte föras ur landet och ingen ny skatt påläggas under kungens frånvaro. Sveriges ständer skulle höras angående krig, fred och förbund och inga i Polen av kungen utfärdade påbud rörande svenska förhållanden äga gällande kraft för svenskarna, förrän de stadfästs av Sveriges ständer. Vartannat eller åtminstone vart tredje år skulle kungen resa över till Sverige för att där föra regeringen. Ändringar i stadgarna finge göras endast med kungens, hertig Karls, rådets och ridderskapets gemensamma bifall, inte till exempel genom påvlig indulgens. Om kungen överträdde stadgarna stod det svenskarna fritt att uppsäga honom tro och lydnad.