Vad betyder och hur uttalas urgrund
Urgrund uttalas ur|grund -en -er.
Ordformer och varianter av urgrund
Singular
- urgrund
- obestämd grundform
- urgrunds
- obestämd genitiv
- urgrunden
- bestämd grundform
- urgrundens
- bestämd genitiv
Plural
- urgrunder
- obestämd grundform
- urgrunders
- obestämd genitiv
- urgrunderna
- bestämd grundform
- urgrundernas
- bestämd genitiv
Urgrund är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet urgrund
Hartmanns allmänna ståndpunkt inom filosofin erinrar kanske närmast om Arthur Schopenhauers, med vilken han delar både den metafysiska grunduppfattningen av all verklighets omedvetna urgrund och den pessimism i vilken hans livsåskådning mynnar ut. Men i båda hänseendena skiljer han sig dock genom den närmare formuleringen så bestämt från sin föregångare att han knappast kan räknas till dennes lärjungar. Under det att Schopenhauer fattade det absoluta som en omedveten vilja, gör Hartmann gällande att idén är något lika ursprungligt i det absolutas väsen. Häri närmar sig Hartmann till Hegel. Det måste finnas något i verkligheten som motsvarar de idéer till vilka vårt tänkande enligt sin natur bearbetar erfarenheten. Men denna ideella motsvarighet till våra begrepp kan inte vara medvetna idéer, ty sådana kommer endast till stånd genom de materiella processerna i vår hjärna. Utan hjärna inget medvetande. Motsvarigheten till våra medvetna idéer är därför något omedvetet ideellt. Detta kan inte, som Hegel antog, vara idé såsom enbart sådan, ty denna är till sitt väsen passiv, kraftlös. Den omedvetna urgrunden måste därför vara vilja, men kan heller inte bestå i enbart vilja, ty utan idé är denna rent förnuftslös och har därför inget att rikta sig på så att den kan yttra sig i ett bestämt viljande. Viljans innehåll måste givas av idén. Urväsendet är därför en enhet av vilja och idé. Den förra är grunden till världens "att", den senare till dess "vad" och "hur".
Enligt denna lära finns det i den andliga och den materiella världen ingenting, som är åtskilt från brahman, allt varandes urgrund, människosjälen är identisk med brahman, ej en del av honom, den empiriska världen är endast ett bländverk (maya), en på felande insikt grundad sinnesvilla: Teorin att själen är tidtals fängslad i kroppen, men återvänder genom döden till (den opersonliga) gudomen. Idén med själens existens är en förvillelse, i verkligheten existerar det inte några själar - alla former är samma närvaro (brahman). Denna lära är ett betydelsefullt uttryck för indiernas själsriktning. Dess bekännare kallas advaitavadin.
Ett av Hardenberg främsta verk Hymner till natten, en samling prosapoesi, skrevs delvis in memoriam till Sophie von Kühn, hans trolovade, som gått bort 1797, och publicerades 1800 under pseudonymen Novalis och blev hans debut. I extatisak, mystiskt religiösa toner besjunger han här natten som det omedvetnas urgrund, dödens och kärlekens moder. I Geistliche Lieder förenades den schellingska naturpanteismen med en varm, personlig religiositet och Kristus-förtröstan. Den rena, innerliga psalmtonen skänker dessa dikter stort poetiskt värde, och de var bland annat av stor betydelse för Adam Oehlenschlägers psalmdiktning.
