Varphög Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet varphög

1. De stora varphögar som fanns ovan jord i Bråfall skall ha haft en betydelsefull roll när Wikmanshytte bruk köpte Ulfshytte Jernverks AB år 1937. Varphögen höjde sig som mest 12 meter över den näraliggande Hemsjön och innehöll cirka 100.000 ton restprodukter, stenar i olika storlekar, från tidigare generationer brytning av järnmalm. De nya ägarna installerade ett eldrivet skrapverk med tillhörande krossverk. I krossverket lastades finkrossad varp på lastbilar. Anrikningen skedde vid andra gruvor, till stor del vid Hästhagsbergs gruva, dit bolaget hade flyttat en kulkvarn. Anrikning innebar att det finkrossade materialet späddes ut med vatten och sedan fick blandningen passera en roterande magnetiserad trumma som drog åt sig de korn som innehöll järn. Transporter gick även till Ulvshyttans järnvägsstation. (källa)
2. Öster Silvbergs gruva är en sulfidmalmsgruva som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun. Gruvan är nedlagd men väl synlig än idag genom öppna vattenfyllda gruvhål och stora efterlämnade varphögar. Silvbergs gruva ingår i kulturslingan Silverringen, som gör Dalarnas bergslagshistoria turistiskt tillgänglig och besökaren får en möjlighet att följa järnets och silvrets väg från gruva till hammare. (källa)
3. I Sverige har man i varphögarna vid Sala silvergruva funnit ett vitt pulver, som vid undersökning visat sig innehålla upp till 65 % magnesiumsulfat. (källa)
4. Platsen är idag öde. Förutom rester efter hyttan där malmen smältes finns där rester efter de kolmilor där kolen producerades, ett kolupplag, ugnar där malmen rostades samt överväxta högar med malm, kvartsit och slagg. I gruvområdet, som ligger ungefär en kilometer söder om hyttan, finns varphögar och husgrunder. (källa)
5. Bruksfolket från Svappavaara återgick till att bearbeta varphögar och började också bryta ny malm, bland annat i Stockströmska gruvan, där man hittade guld, och Stålnackes skärpning. Någon blomstrande verksamhet blev det dock inte. När landshövding Gabriel Gyllengrip 1736 besökte Kengis och Svappavaara beskrev han ett långt gånget förfall och stor brist på skog. De gruvarbetare som fortfarande fanns kvar levde huvudsakligen på boskapsskötsel, fiske och jakt. Med på Gyllengrips resa var Abraham Steinholtz, som såg en stor potential och åtog sig att ta över Kengis bruk och tillhörande verksamheter. Steinholtz, som 1746 övertog andelarna i Västerbottniska bergslagen, satte igång med brytning i Smedsgruvan och Bengt Olsgruvan i Svappavaara. Därefter började kopparmalm brytas i Särkivaara norr om byn 1750, men arbetet avbröts 1757. Under 1760-talet blev det svårt med proviantförsörjningen i Svappavaara, varför många arbetare flyttade därifrån eller blev nybyggare och fiskare. En handfull personer höll sig fortfarande kvar och producerade mindre mängder koppar. Den sista kopparsmältningen i Svappavaara skedde troligen 1785. Därefter fortsatte boende i Svappavaara att emellanåt bryta järnmalm åt Kengis bruk fram till början av 1800-talet. År 1823 löpte privilegierna för Svappavaara kopparbruk ut och de kvarvarande brukstorparna blev nybyggare eller innehavare av kronohemman. (källa)