Versifiera Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet versifiera

1. Epitafier förekommer i katolska länder sedan 1300-talet (jfr kenotaf). På ett epitafium framhävs vanligen den döde som en god kristen, ofta bedjande inför Kristus tillsammans med sina anhöriga. I de protestantiska länderna blev epitafier vanliga under 1500- och 1600-talen. De gavs ofta en rik arkitektonisk gestaltning, besläktad med samtida predikstolar och altaruppsatser. Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk, sentenser eller versifierat epigram. Under antiken avsågs med epitafium en gravinskrift, oftast ett epigram. (källa)
2. Örnungen: Versifierat drama i sex akter, 1916 (L'Aiglon 1900). (källa)
3. I de grekiska och romerska retorskolorna undervisades i minneskonst, och författare, sådana som Cicero och Quintilianus, vitsordar på grund av egen erfarenhet den praktiska nyttan av dess metoder. Den antika mnemoniken var topologisk, det vill säga den sökte underlätta erinringen genom att binda minnesbilderna vid vissa ställen eller föremål i ett rum eller på en talarplats, så att man vid tanken på detta rum eller vid åsynen av de eller de föremålen skulle ha lätt att genom idéassociation i bestämd ordning framkalla de önskade minnena. Under medeltiden, då minneskunskaperna tillmättes så stort värde, omfattades naturligtvis minneskonsten med stort intresse. Man hade då till exempel en versifierad universalgrammatik, minnesverser för logikens regler och så vidare, och av Roger Bacon finns i Oxford en handskrift om minneskonsten. (källa)
4. Metrik, verslära, är inom litteraturvetenskapen det teoretiska studiet av meter, det vill säga prosodiska – i synnerhet rytmiska – egenskaper hos versifierade texter på ett specifikt språk eller inom ett språkområde. (källa)
5. Den första tyska utgåvan från 1508 är endast på tolv sidor, den versifierade form som senare upplagor har förekommer första gången 1530. På danska utgavs den första gången 1597. (källa)
6. Westerbaen räknas som en av de mest typiske representanterna för Constantijn Huygens diktarskola. Han utgav en av samtiden högt gouterad samling Minnedichten (1624), av vilka en, "Verhuysinge van Cupido", röjer inverkan av Daniel Heinsius och Jacob Cats, en annan, "'t Nood-saeekelick Mal", i ton och form efterbildar Huygens "Costelijck-Mal" och "Voorhout", skrev versifierade översättningar av Ovidius "Heroïdes" och "Ars amatoria", Vergilius "Aeneiden", Seneca den yngres "Troades" och Terentius komedier samt av nyklassiska dikter av Erasmus av Rotterdam och Casparus Barlaeus, polemiska dikter, såsom Kracht des geloofs, ett försök till vederläggning av Joost van den Vondels katolicism i "Altaer-geheimenissen" (1645) och Krancken-troost voor Israël in Holland (1663, genom titeln erinrande om Vondels "Geuzevesper of Ziecken-troost" och såsom denna riktad mot "de predikanten" och dådet mot Oldenbarnevelt), såsom hans bästa verk anses det vidlyftiga poemet Arctoa Tempe Ockenburgh (1654), efter förebild av Huygens "Hofwijck". Westerbaens samlade verk utgavs 1672. (källa)
7. Drapan kan enklast beskrivas som en versifierad predikan på temat ånger och botgöring. Författaren inleder med att be om Guds hjälp och åhörarnas uppmärksamhet och tystnad. Därefter påminner han om människans ofullkomlighet och svaghet och bekänner i tre exempla sina egna andliga synder. Han har syndat i ord, tanke och gärning: skrutit och svurit, emottagit sakramentet med orena tankar och varit en ögontjänare, hans synder är så många att han inte ens kan minnas eller bekänna dem alla (7–16). (källa)
8. Det mytologiska begreppet Éljúðnir förekommer också i drapan Málsháttakvæði, som troligen skrevs av biskop Bjarne Kolbeinsson på Orkneyöarna omkring år 1200. Dikten rör ett kärlekssvek som författaren drabbats av, och består av versifierade ordspråk, talesätt och mytologiska anspelningar tänkta att ur olika perspektiv belysa författarens olycka. I nionde strofen nämns Friggs sorg vid sonens död: Hermod sänds att återföra honom till de levande, men Eljúðnir – som väl här närmast får betraktas som en metonym för dödsriket – behåller Balder. (källa)
9. Altaruppsatsen är en färgsprakande praktpjäs i svällande barockstill, (holländsk påverkan?) tillkommen i två omgångar. Mittpartiet av okänd mästare föreställer nattvardens instiftande och skänktes 1644 av kommissarien Nils Stiernflycht på Tjälvesta. I samband med kyrkans utvidgning blev den ombyggd och tillökad av bildhuggaren Johan Ebbe från Nora, tydligen på bekostnad av löjtnant J. L. Stiernflycht och kronolänsman G. Egnell, vilket framgår av en tidstypisk versifierad inskription som slutar så här: 1769 Då Carlsson herde war och detta året lopp, Har Ebbes snälla hand fått Altar-Taflan opp. (källa)
10. Hrafnsmál brukar översättas Korpens tal, vilket passar bra för Torbjörn hornkloves dikt, som är en versifierad dialog mellan en korp och en valkyria. Korpen berättar varför den är så välgödd – den har följt kung Harald hårfagres blodiga väg till makten. (källa)