Vokallängd synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas vokallängd

Vokallängd uttalas vok|al|längd.

Ordformer och varianter av vokallängd

Vokallängd är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet vokallängd

I friuliska är vokallängd distinktiv, som kan ses med hjälp av följande minimala par. (Cirkumflex (^) används för att markera lång vokal i officiell rättskrivning.).

I högspråket koine som utvecklats vid Kr.f. hade flera ljudförändringar ägt rum: /e:/ och /ε:/ hade uppgått i /i/, vokallängd var inte längre kontrasterande, diftongerna blev monoftonger och /h/ (spiritus asper) eliminerades, senare uppgick även /y/ i /i/. Under senantiken genomgick tonande och aspirerade klusiler frikativisering: de tonande klusilerna /b/, /d/, /g/ blev de tonande frikativorna /v/, /ð/, /ɣ/ och de tonlösa aspirerade klusilerna /pʰ/, /tʰ/, /kʰ/ blev de tonlösa frikativorna /f/, /θ/, /x/.

Estniskans nio vokaler är a e i o u õ ä ö ü, plus en som används i lånord, y. Estniskan har inte kort-lång-system som svenskan, utan alla vokaler har ett fast uttal samt tre vokallängder. Även diftonger kan vara halvlånga. Det är ingen skillnad på lång och halvlång vokal i skriftspråk, men av studenter markeras detta med ` (grav accent) före ordet.

Alla konsonanter och vokaler förekommer som korta och långa. Konsonantlängd uttrycks genom dubbelteckning av den ifrågavarande konsonanten, vokallängd genom ett tvärstreck över vokalen (ā, ē, ī, ū). Denna skillnad är fonematisk, det vill säga betydelseskiljande, och utnyttjas även i grammatiken, till exempel iprusu (att han avgjorde) vs. iprusū (de avgör).

På grund av sin rikare stavelsestruktur så använder sig limbu också av en mängd andra diakritiska tecken för att markera initiala konsonantkluster och finala konsonanter. Stavelser med både lång vokal och final konsonant kan skrivas på två olika sätt. Den mest naturliga är att kombinera samtliga de diakritiska tecken som behövs: för vokalkvalité, vokallängd samt final konsonant. Det andra är att den finala konsonanten skrivs med en vanlig bokstav som om den vore en egen stavelse och därefter förses med ett diakritiskt tecken som både markerar att den medföljande vokalen ska avlägsnas samt att den föregående vokalen ska förlängas.