Vågsam Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet vågsam

1. Stewart inträdde 1840 i Ostindiska kompaniets tjänst som furir och var vid sepoysupprorets utbrott 1857 kapten. Han företog i juni samma år en berömd vågsam ritt som kurir från Agra till Delhi och deltog därpå som stabsofficer i återerövringen av Delhi och Lucknow. År 1861 blev Stewart major, anförde 1867–1868 med brigadgenerals rang den bengaliska divisionen i Napiers expedition mot Abessinien och blev 1868 generalmajor. Åren 1869-1872 var Stewart befälhavare på Andamanerna och reorganiserade förtjänstfullt straffkolonin där. I kriget mot Afghanistan 1879–1880 förde han Quettaarmén till Kandahar och framträngde därifrån (mars–maj 1880) till Kabul, där han efter Roberts övertog befälet över de brittiska trupperna i norra Afghanistan. Efter general Burrows nederlag vid Maiwand (den 24 juli samma år) sände Stewart general Roberts med en division till Kandahar och hemförde själv återstoden av armén till Indien genom Khyberpasset. Stewart belönades för sina stora förtjänster under fälttåget med baronetvärdighet (samma år), blev 1881 general och 1894 fältmarskalk. Han var 1881-1885 högste befälhavare i Indien, från 1885 till sin död medlem av indiska rådet i London och från 1895 guvernör för invalidhuset i Chelsea. (källa)
2. de Ginkell kom tidigt i krigstjänst. Han blev ståthållaren Vilhelm III:s förtrogne vän och följde denne 1688 på expeditionen till England. År 1691 blev de Ginkell, som åtföljt Vilhelm även till Irland och året förut utmärkt sig vid Boyne, efter dennes återresa befälhavare över den engelska armén på ön. Han erövrade genom en vågsam stormning (30 juni) det starka fästet Athlone, nyckeln till västra Irland, och vann ett par veckor senare (12 juli) en lysande seger vid Aghrim över den jakobitiska hären samt intog 19 juli Galway och 3 oktober Limerick. Därmed var Jakob II:s parti krossat och Irlands erövring fullbordad. de Ginkell återvände i triumf till London, upphöjdes 1692 till earl av Athlone och baron av Aghrim samt blev holländsk fältmarskalk. Som sådan utmärkte han sig i slagen vid Steenkirken (1692) och Landen (1693) mot fransmännen. Han tog även under Marlboroughs överbefäl en ärofull del i spanska arvföljdskriget under dess första år. (källa)
3. Förhållandet mellan Danmark och Sverige tycks ha varit gott. I striderna mot Norge fick Sven svenskt stöd. Det finns också uppgifter om att en gränsläggning mellan de båda riken kom till stånd. Det skall ha varit Sven och den svenske kungen Emund den gamle som kom överens om detta. Sex män från vardera riket sägs ha gått genom vildmarken i gränsområdet och rest sex gränsstenar. Senare forskning har dock betvivlat uppgifterna som är kända från nedteckningar i yngre landskapslagar. Det kan heller knappast ha varit nödvändigt att staka ut en gräns vid denna tid. Bebyggelsen i Skåneland, Småland och Västergötland skildes åt av en vidsträckt ödemark, som Adam av Bremen beskriver med att där "finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne till Götaland, så att man kan fråga sig om det är fördelaktigare att undvika en farlig resa till lands genom en vågsam sjöfärd eller tvärtom". (källa)