Vad betyder och hur uttalas antiintellektuell
Antiintellektuell uttalas anti|intel|lektu|ell [-el´ äv. an´t-] -t -a.
Ordformer och varianter av antiintellektuell
Antiintellektuell är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet antiintellektuell
Peter Zadek, som studerat Shakespeare i Oxford, har regisserat en serie banbrytande Shakespeareuppsättningar, däribland två Hamlet. 1977 på Schauspielhaus Bochum och 1999 på Deutsches Volkstheater i Wien. Zadek har utvecklat en antiintellektuell spelstil med ett stundtals chockerande utspel. Uppsättningen 1977 improviserades fram. 1982 satte Klaus Michael Grüber upp Hamlet på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin med Bruno Ganz i titelrollen. 1990 iscensatte dramatikern Heiner Müller Hamlet på Deutsches Theater i dåvarande Östberlin. Han integrerade sin egen Hamletmaskinen i föreställningen.
Poeten och nationalisten Gabriele D'Annunzios maktövertagande i Fiume 1919 hade väckt uppmärksamhet och sympati för Risorgimento-rörelsen, och de kampgrupper Mussolini bildat samma år växte snabbt i omfattning. Föreningar (fasci) bildades i hela Italien och hade 1921 samlat en kvarts miljon medlemmar, vilket breddade den ideologiska basen och gjorde rörelsen till attraktiv koalitionspartner hos såväl nationalkonservativa som reformsinnade liberaler. Samma år ombildades förbunden till ett politiskt parti (Partito Nazionale Fascista, PNF), vilket redan samma år vann 35 platser i deputeradekammaren, de flesta som del av en borgerlig/nationalistisk valkartell. Rädslan för att traditionellt socialistiska och kommunistiska partier skulle ta över makten i Italien gjorde att medelklassen kom att stödja Mussolinis välorganiserade, snart inflytelserika rörelse. Han blev därför alltmer populär, och i oktober 1922 hotade han med att marschera mot Rom med beväpnade partimedlemmar (svartskjortorna) om han inte blev utnämnd till premiärminister. Italiens kung Viktor Emanuel III valde att inte göra motstånd och utnämnde dagar efter marschen genomförts Mussolini till premiärminister. Utmärkande förörelsens ideologi var en antiintellektuell aktivism som lånat drag från den franske syndikalisten Georges Sorel, Friedrich Nietzsche och den italienske sociologen Vilfredo Pareto.
