Basklav synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas basklav

Basklav uttalas bas|klav.

Ordformer och varianter av basklav

Basklav är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet basklav

En klav (lat. clāvis "nyckel") är en symbol som återfinns i notskrift. Klaven avgör vilka tonhöjder de fem vågräta linjerna representerar, och placeras oftast längst till vänster på varje rad i ett notsystem. Det finns många olika klaver men de två idag vanligast använda är diskantklaven och basklaven.

Kontrabasen är det djupast ljudande stråkinstrumentet. Den har vanligen fyra strängar som är stämda i kvarter, till skillnad från violininstrumentfamiljens tre instrument cellon, violan och violinen som alla är stämda i kvinter. Strängarna är, från den lägsta till den högsta, E1, A1, D och G. I notskrift noteras kontrabasens stämma i basklav upptransponerat en oktav (det vill säga tonerna klingar en oktav under de noterade tonerna).

Den vedertagna ordningen av instrumenten i partituret är att harpa och/eller piano placeras mellan slagverk och stråkar, där i regel också eventuella soloinstrument placeras. Orgelstämma sätts däremot under stråkstämmorna. Så kallade transponerade instrument (som noteras i en annan tonart än de klingar) har i regel samma notering i partituret som i den separata stämman, men för överblickens skull frångår man ibland denna princip och noterar samtliga instrument som de klingar, om möjligt använder man endast diskant- och basklav.

Cello (violoncellist) eller violoncell (pluralis: celli) är ett stråkinstrument och det djupaste i den moderna violinfamiljen. Kontrabas är det djupaste stråkinstrumentet men räknas inte till familjen utan till gambafamiljen. I notskrift noteras cellostämman vanligtvis i F-klav (basklav), samt i högre lägen höjd C-klav (tenorklav) eller G-klav (diskantklav). Strängarna är stämda i kvinter, nerifrån och upp C, G, d och a. Cellons register spänner över fyra och en halv oktav, flageoletter inte medräknat. Den har vanligtvis en varm och fylligt klingande ton, och dess stora tonregister gör att den lämpar sig mycket väl både som solo- och ensembleinstrument. Cellon hålls mellan knäna och stöds mot golvet med en utfällbar stackel. Snäckan, där strängarna fästs i stämskruvarna, ska sitta strax bakom huvudet, på vänstra sidan.

Tonangivelserna i texten ovan baseras på det "franska" notationssättet som innebär noterna skrivs i diskantklav en stor nona (d.v.s. en oktav + en helton) högre än de klingar. Instrumentet kan också noteras "tyskt". Detta innebär att man skriver en helton högre än det klingar och växlar mellan basklav och diskantklav.