Bräka Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bräka

1. Lenngren var medlem i sällskapet Utile Dulci. Hennes främsta genre är satiren, riktad mot högfärdig adel såväl som dem som fjäskade för den. Hon skrev också idyller, men vände sig mot den urvattnade form, "så sann och menlös att den bräker", som den vanligen tog sig och skrev istället om mer konkreta händelser, som en fest i en prästgård. (källa)
2. Bretj (bräka, tala med gäll röst). (källa)
3. Under häckningstiden markerar den revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda stjärtfjädrar som då vibrerar kraftigt vilket åstadkommer ett mekaniskt surrande eller brummande läte som ibland har beskrivits som bräkande. Boet är en grund uppskrapad grop i marken. Den lägger i genomsnitt fyra ägg men kullar på två till fem ägg förekommer. Honan ruvar äggen i 17-20 dagar och efter att de kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna. (källa)
4. Det är människans förmåga att förändra dessa resonanser som ger henne möjligheten att skapa vokaler av olika färg. Men för att förstå vad någon säger krävs också att vi som lyssnare har förmågan att uppfatta formanter i andras tal. Den förmågan har vi, och vi använder den till mycket mer än till talförståelse – den utgör en viktig dimension i all vår ljuduppfattning. Vi hör att ett bräkande får säger bä och inte by, vi uppfattar att bastrumman låter bom och inte bim, och vi kan förstå datorer utan ansatsrör som framställer syntetiskt tal. (källa)
5. I södra Lappland och i Västerbotten har den kallats för gäddfräsen eftersom dess ankomst om våren sammanföll med gäddans lek och man visste då att det var dags att lägga ut fångstredskapen. I östra Jämtland har den utöver gäddfräs även kallats gäddsparv medan den i norra Jämtland istället kallades härsparv eftersom dess ankomst om våren där istället sammanföll med harens lek. Efterledet fräs refererar precis som många andra folkliga namn på bergfinken, som qväkaren, eller norrkvint, knorrkvint och frässparv i Västerbotten, retjarn i Lappland, tvinken i Vilhelmina, vrinfågel i Älvdalen och Dalarna, och vrenfågel i Dalarna till dess karaktäristiska nasala, lite surrande summertonsaktiga sång. Namn som getare, som den kallades i trakten kring Umeå enligt Olof Rudbeck d.y. 1695, bräkfågel i Västerbotten, och bräksparv i Västerbotten och södra Lappland refererar istället på dess bräkande lockläte. I norra Ångermanland har den kallats gresjspärn, i Härjedalen kallades den sölspärn, på samiska för vintan eller fento och i Göteborg för rostbofink. (källa)