Vad betyder och hur uttalas böneman
Böneman uttalas böne|man , böjs som ¹man.
Böneman betyder (hist.) friare för ngn annans räkning.
Ordformer och varianter av böneman
Singular
- böneman
- obestämd grundform
- bönemans
- obestämd genitiv
- bönemannen
- bestämd grundform
- bönemannens
- bestämd genitiv
Plural
- bönemän
- obestämd grundform
- bönemäns
- obestämd genitiv
- bönemännen
- bestämd grundform
- bönemännens
- bestämd genitiv
Böneman är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet böneman
Det formella frieriet har använts länge i Sverige. Den som förmedlade frieriet kallades böneman, och dennes medgivande fordrades. Första gången kom bönemannen ensam hem till flickan. Om svaret på frieriet blev jakande, kom han sedan tillbaka med friaren. Då överlämnades friargåvor. Bönemannen fick ett klädesplagg som belöning. I början av 1900-talet, när föräldrarnas auktoritet minskade, upphörde det formella frieriet.
Armband förekom redan under den senare stenåldern. I det forna Egypten bars armband företrädesvis av kungarna och kvinnorna, hos israeliterna tämligen allmänt av kvinnor och förnäma män. Abrahams trotjänare förärar som böneman två guldarmband åt Rebecka, Judit pryder sig med dylika till besöket hos Holofernes. Armband tjänade de israelitiska kvinnorna som amuletter mot "onda ögon", liksom hos österländskorna ännu i dag. Assyriernas förnäma män bär ringar på både över- och underarmarna, meder och perser var kända för sina dyrbara smycken av flera slag. Armringarna tjänade hos dem till att angiva sin bärares rang, och så är ännu förhållandet i österlandet. Bland antikens greker, där armbanden fick omväxlande konstnärliga former, begagnades de blott av kvinnor och unga sprättar, överarmens prydnader erhöll gärna spiralformformen. Etruskerna och romarna i äldsta tider gjorde armbanden cylindriska eller ormformiga, och den senare formen blev vanlig i norra Europa under järnåldern. Dittills hade materialet mest varit guld eller brons, eftersom silvret ännu var okänt. Men efter bronsåldern uppträdde smakfulla former i silver, ofta av vriden och flätad silvertråd.
