Eddadikt synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas eddadikt

Eddadikt uttalas edda|dikt.

Ordformer och varianter av eddadikt

Eddadikt är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet eddadikt

Skaldediktningen skiljer sig från eddadiktningen genom sin strängare form, och användandet av sällsynta ord och omskrivningar (heiti och kenningar). Eddadikterna är enklare och har inte samma krav om konstnärlig utsmyckning.

En person vid namn Bur (Burr) förekommer också i eddadikten Rígsþula, som handlar om de olika samhällsklassernas uppkomst. Det är ädlingen Jarls förstfödde, som i strof 41 tilldelas det fina, mytologiska namnet Bur (Burr), "son".

I första hand ett av två litterära verk: Poetiska Eddan (även kallad Äldre Eddan eller Sämunds Edda) – en samling nordiska kväden och verser med gudomliga och mytologiska motiv av okända ursprungsförfattare Codex Regius – en medeltida, isländsk handskrift som innehåller nästan alla eddadikterna ur Poetiska Eddan.

Menglöd (Menglöðr: "den som gläds åt smycken") är en gudinna, som enligt eddadikten Fjölsvinnsmál sitter trånande i sin borg på berget Lyfjaberg ("Läkedomsberget") och väntar på guden Svipdag (Svipdagr: "plötsligt gryende dag"). Hon har aldrig träffat honom, men vet att han är förutbestämd att bli hennes make. Borgen där hon sitter är ointaglig: omvärvd av flammande eld (norrsken?) och balanserande överst på en spjutudd (á brodds oddi: en spetsig bergstopp?). Jätten Fjölsvinn (Fjölsviðr: "den mångvetande") är borgens väktare, och ingen annan än Svipdag har han lov att släppa in – om denne skulle dyka upp och säga sitt namn. Detta sker också i diktens slut. Den längtande Menglöd kastar sig då i Svipdags armar med orden.

Svipdagsmál (Svipdags sång) är det namn som Sophus Bugge år 1860 gav som huvudtitel på de båda eddasångerna Grógaldr (Groas trollsång) och Fjölsvinnsmál (Sången om Fjölsvinn), båda troligen från sent 1200-tal. Redan 1854 hade Svend Grundtvig, i samband med utgivningen av Danmarks gamle Folkeviser, påvisat att inledningen av den danska balladen om Ungen Sveidal motsvarar handlingen i Grógaldr. Bugge fann senare att samma ballads avslutning överensstämmer med handlingen i Fjölsvinnsmál. Dessa båda eddadikter har alltså utgjort början och slutet på en och samma berättelse, vars enhet finns bevarad i balladen. Att berättelsen en gång i tiden kan ha varit vida känd framgår av att balladen finns i flera varianter, av vilka några också har upptecknats på svenskt område som Unge Herr Svedendal och Hertig Silfverdal.