Fatalistisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet fatalistisk

1. I allmänhet skiljde sig synen på sjukdomar mycket från dagens syn. Under 1800-talet hade folket mer fatalistisk syn på sjukdomar. Sjukdomarna var en del av ens livsöde och blev man väl sjuk, gjorde det ingen nytta att klaga. Även om man på tiden inte klagade på sjukdomarna lika mycket, var man ändå intresserad av att identifiera sjukdomarnas orsaker. Man trodde inte att sjukdomar enbart var guds straffdom. Många var överens om att vanliga sjukdomsorsaker var exempelvis: onda personer, djur, trolldom och övernaturliga väsen. Visserligen var man medvetna om att sjukdomar, i synnerhet förkylning, mycket väl kunde orsakas av mer förklarliga företeelser som exempelvis svält eller svåra arbetsförhållanden. Trots att man visste detta var dessa sjukdomsorsaker inte alls lika intressanta. Folket litade mer på magi och tro. (källa)
2. Kisme't syftar på varje människas av Gud noga bestämda livslott, speciellt i äldre turkisk fatalistisk tradition. (källa)
3. Redan 1871 debuterade han dock med romanen Desperate remedies, en ganska banal intrigroman i Wilkie Collins då populära stil. Sedan han 1874 gift sig med Emma Gifford och återvänt till Dorset (hans romaners Wessex), där han sedan stannade resten av sitt liv, ägnade han sig åt sitt författarskap på heltid. Med Far from the Madding Crowd (1874, Fjärran från vimlets yra) åstadkom han sitt första betydande verk, men rustika personager och scenerier i den stil som skulle bli hans, men ännu utan den mörkt pessimistiska filosofi, som präglar hans senare verk. Tydligt kom den till synes först i The return of the native (1878, Heden), där idyll och tragik kombinerats och där hans fatalistiska uppfattning av människolivet var färdigformad. En alltmera mörknande tragisk stämning utmärker de största av hans följande prosaverk: The Mayor of Casterbridge (1886, Borgmästaren i Casterbridge), Tess of the d'Urbervilles (1891, Tess av släkten d'Urberville) allmänt ansedd som hans främsta roman, och Jude the Obscure (1896, Jude Fawley), där mörkret blir allt uppslukande. (källa)
4. Fredrik Böök recenserar Snöstormen i Svenska Dagbladet 27 augusti 1928. Han inleder med att konstatera att novellen "är ingenting annat än en skildring av en nattlig slädfärd över stäppen borta i Donkosackernas land, från den ena skjutsstationen till den andra". Men berättelsen är "sällsamt gripande" med en "förkrossande intensitet" i skildringen av "mörkret, ovädret, den förlamande kylan, ångesten då vägen gått förlorad, det planlösa kringirrandet, den slöa passiviteten då krafterna börjar tryta, månskenet genom snömolnen, gryningen och livsandarnas återuppvaknande." Fredrik Böök menar att motivet är tidstypiskt ryskt med "de oändliga vidderna, det fruktansvärt stränga klimatet" och "det passiva tålamodet, den fatalistiska underkastelsen under de väldiga naturskådespelen". Han jämför också novellen med Nikolaj Gogols Döda själar och Nikolaj Leskovs klassiska behandlingar, och menar att Lev Tolstojs förmåga att "återge själva verkligheten utan alla sirat men med oändliga perspektiv både inåt och utåt har i denna korta skiss firat en av sina första stora triumfer". (källa)