Fon synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas fon

Fon uttalas fon [få´n] -en -er.

Fon betyder (fonet.) enskilt språkljud.

Ordformer och varianter av fon

Fon är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet fon

Grafem skrivs ofta inom vinkelparenteser, så som ⟨a⟩, ⟨g⟩ och ⟨9⟩. Observera skillnaden mellan snedstreck som används för fonem (/a/, /g/) och hakparentes som används för foner i fonetisk skrift ([a], [g]).

Ewe och Fon: I den afrikanska kosmogonin hos Ewe och Fon är Mawu en mångudinna. Hon reperesenterar månen och för med sig natten med svalare temperaturer till Afrika. Hon är ansedd som den gamla modern som bor i väster. Mawus maka är Liza, som är förbunden med solen. Dessa anses ibland vara tvillingar. Denna enhet representerar universums ordning. Mawu och Liza är föräldrar till sju tvillingpar, som reperesenterar gudarna och domänerna i Mawus och Fons kosmos. Deras upphov är Nana Buluku, som skapade världen.

En fontän (franska fontaine, ytterst av latin fons, "källa", symbol ⛲), även kallad springbrunn eller vattenkonst, är en anläggning där vatten i olika former och genom olika rörelser utnyttjas i konstnärligt och dekorativt syfte. En naturlig fontän kan uppkomma i en artesisk brunn.

En konsonant fon är tonlös om röstkällan är passiv under uttalet. Detta gör att fonen saknar grundton. Exempel är /k/, /p/, /t/, /f/, /s/ och /θ/.

De möjliga uttalsvarianterna av ett enskilt ord fastställs av språkets basala ljud - foner, och den disciplin inom lingvistiken som studerar dessa kallas för fonetik. För att kunna beskriva uttal, så har framtagits en internationell standard: Internationella fonetiska alfabetet, vanligen omnämnt med sin engelskspråkiga förkortning IPA.

En dopfunt är en behållare i sten, trä eller metall avsedd för dopvatten. Ordet funt kommer från latinets fons, 'källa'. Dopfunten var och är en av kyrkans viktigaste föremål. Genom dopet upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen. Från början döptes man i rinnande vatten, påminnande om Johannes Döparens dop av Jesus i Jordanfloden. I så kallade baptisterier, det vill säga bassänger inomhus kunde också dop genomföras. Speciellt berömt var baptisteriet i Jerusalem. Snart började man förvara dopvattnet i mindre behållare och på kyrkomötet i Lerida år 524 bestämdes att dopfuntar helst skulle vara av sten, men även metall kunde accepteras.

Ett givet konsonantljuds artikulationsställe kan anges med två kompletterande beskrivningssätt, antingen specificerar man enbart var i talapparaten som den förträngning som ger konsonantljudet dess karaktär sker, eller så kompletterar man denna information med vilken artikulator som man använder sig av för att skapa förträngningen. Vilken av dessa metoder som är mest lämplig beror till hög grad på vilket konsonantljud man avser beskriva. För ett flertal konsonanter finns det till exempel stor individuell variation vad gäller artikulator. Det är därför mer relevant att enbart beskriva fonen med hjälp av var förträngningen sker.

De båda faserna är homorganiska, det vill säga att de produceras på samma artikulationsställe. Att en klusil och en frikativa uttalas i sekvens innebär inte per automatik att de bildar en affrikata, detta gäller även om de är homorganiska. Således är till exempel [tɧ] i "utskälld" ingen affrikata, eftersom de två fonerna kommer från två olika morfem: "ut" och "skäll".

Klusiler (explosiva konsonantljud) är samlingsnamnet på foner som produceras genom att luftvägen obstrueras med tungans eller läpparnas hjälp, varpå ett lufttryck byggs upp i munhålan och halsen (ocklusionsfasen). Vanligen släpps luften därpå ut i en explosion som då ofta leder till aspiration, men denna del kan utebli i underartikulerat tal.