Vad betyder och hur uttalas hovfunktionär
Hovfunktionär uttalas hov|funkt|ion|är [-å-].
Ordformer och varianter av hovfunktionär
Singular
- hovfunktionär
- obestämd grundform
- hovfunktionärs
- obestämd genitiv
- hovfunktionären
- bestämd grundform
- hovfunktionärens
- bestämd genitiv
Plural
- hovfunktionärer
- obestämd grundform
- hovfunktionärers
- obestämd genitiv
- hovfunktionärerna
- bestämd grundform
- hovfunktionärernas
- bestämd genitiv
Hovfunktionär är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet hovfunktionär
En hovdam är en kvinnlig personlig assistent vid ett hov som bistår en kvinnlig kunglighet i officiella sammanhang. Hovdam har använts som en sammanfattande benämning på en kvinnlig hovfunktionär. Exempel på olika sorters hovdamer är en hovfröken, en kammarfröken, en statsfru, en hovmästarinna och en överhovmästarinna.
Hovfröken ansågs som en offentlig befattning. Hon blev utnämnd av monarken, och utnämningen offentliggjordes i pressen. När en tjänst blev ledig, rekommenderades en högadlig kandidat som väntades kunna uppföra sig enligt etiketten och vara pålitlig rojalist. Det vanliga var en anhörig till en hovfunktionär. En initierad person, ibland en hovdam, ibland en vän till drottningen, hörde sig då för informellt om personen var intresserad. Det ansågs som en skymf av en kunglig kvinna att få ett nej på förfrågan, och därför fick kandidaten aldrig formellt frågan förrän man informellt redan tagit reda på att svaret skulle bli positivt. Först därefter ställdes frågan formellt av överhovmästarinnan, som kallade till intervju i sin tjänstevåning. Eftersom arbetsuppgiften i princip var att tjänstgöra som sällskap, var personlig sympati viktig. Arbetsgivaren brukade därför ofta avbryta mötet genom att "spontant" besöka sin överhovmästarinna (som drottning Josefina), eller gömma sig bakom en pelare (som drottning Lovisa). Formellt var det kungen som utnämnde hovfröken, men detta var endast formalia och allt avgjordes i praktiken av drottning och överhovmästarinna där utnämningen endast var bekräftelsen.
