Islamist Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet islamist

1. Islamism, även känt som politisk islam, är en bred politisk rörelse som härstammar från Arabvärlden, med olika förgreningar, vilken huvudsakligen uppstått på 1900-talet, ursprungligen för att bemöta västerländsk kolonialism men också västerländskt kulturellt och demokratiskt inflytande. De tre ideologer som brukar räknas som islamismens föregångare är Jamal al-din al-Afghani, Rashid Rida och Muhammed Abduh. De som anses vara islamister använder som regel dock inte begreppet om sig själva eller andra som delar deras uppfattningar. Inom den islamistiska rörelsen finns såväl moderata demokratiska partier som extremistiska militanta grupper. Islamister är en part i 73 procent av alla inbördeskrig med över 1000 döda per år enligt konfliktforskning år 2016 vid Uppsala universitet.
2. Under början av 1900-talet uppstod i västvärlden en kritik mot bokstavstrogna kristna, vilka i USA fick benämningen fundamentalister. Ordet började sedan användas om andra religiösa grupper, vilka ville integrera den moderna statens politik, juridik och offentliga förvaltning med religionen. Tämligen omedelbart uppstod debatter om ordets legitimitet, i synnerhet i Frankrike, som har många muslimska intellektuella. Som kompromiss, myntade då Le Monde termen "islamist" för de muslimer som strävade efter ett sådant religiöst samhälle. Ordet kom att uppfattas som värdeneutralt av alla läger, och spred sig till de flesta språk, även arabiska (islâmîyûn).
3. Islamism och islam uppfattas sålunda som två olika begrepp, fastän islamister menar att det i förlängningen är samma sak. Islamister kallar sig själva ofta usûlîyûn, en term som är en direkt översättning av "fundamentalister" (usul = grunder, fundament).
4. Islamismen kan därför delvis ses som en produkt av att den moderna staten gör anspråk på en mer övergripande social struktur än den traditionella med större kontroll av medborgarnas privata sfär. I sin politiska tolkning av islam betonar islamisterna ofta vikten av ijtihad, det vill säga möjligheten att självständigt tolka Koranen med hänsyn till den rådande situationen. Därför har de ofta vänt sig mot de traditionellt skriftlärda, liksom mot sufismen. (källa)