Kontrasignation synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas kontrasignation

Kontrasignation uttalas kontra|sign|at|ion -en -er.

Ordformer och varianter av kontrasignation

Kontrasignation är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet kontrasignation

I praktiken utövas monarkens verkställande och lagstiftande makt, på grund av ett par regler om kontrasignation i grundlagen, av ministrarna i den danska regeringen. Regeln är att all statsmakt som utövas av monarken enligt grundlagen ska ske i samverkan med ministrarna enligt grundlagens §§ 12-14. För att monarkens beslut ska bli giltigt, ska dennes underskrift ledsagas av en eller flera ministrar (kontrasignation) enligt § 14. Det innebär att en eller flera ministrars underskrift ska stå på beslutsdokumentet tillsammans med monarkens underskrift för att beslutet (och dokumentet) ska bli giltigt.

Att denna makt bevarats i Frankrike, trots att regeringen enligt reglerna ska ge sitt godkännande genom kontrasignation (som regeringen inte alltid är skyldig att göra som i vissa andra länder, till exempel i Finland i vissa frågor), beror enligt vissa teorier på att politiker vill bevara denna makt om de själva skulle bli president och att de i praktiken ser kontrasignationen som tvingande för regeringen. Presidenten har dock rätt att utlysa nyval och utse premiärminister utan kontrasignation. Regeringen måste dock avgå om den inte får Nationalförsamlingens förtroende i en särskild misstroendeomröstning.

Den heliga alliansen har sitt ursprung i den svärmiskt religiösa stämning, som fyllde Alexander I under och efter segrarna över Napoleon. Han ansåg sig vara det av försynen korade redskapet att slå ned revolutionens styggelser och otro, samt att bland folken återställa och trygga sann religiositet och verklig frihet. I detta syfte ville han förbinda sig närmast med sina stridskamrater bland suveränerna, men också med Europas övriga kristna statsöverhuvud. Österrikes och Preussens härskare skrev under förbundet för att inte gå emot Alexander, och inbjudningar till anslutning gick sedan ut sedan till statscheferna för alla europeiska stater – utom till påven och den osmanske sultanen. Samtliga inbjudna anslöt sig, bland dem även Storbritanniens regent, prins Georg, utan parlamentets hörande. Denna omständighet, tillsammans med de ursprunglige kontrahenternas undertecknande av förbundet utan sina ministrars kontrasignation, visar att hela alliansen egentligen har karaktären av endast en furstarnas principiella förklaring, men inte av en verklig politisk sammanslutning. Det saknas även bestämmelser i förbundsurkunden om de skyldigheter som de förbundna makterna skulle fullgöra. Ett visst fog kunde möjligen finnas för misstanken, att Alexander ville nyttja denna sammanslutning i den kristna religionens namn emot länder med andra religioner, speciellt till förmån för Rysslands turkiska politik, men emot sådana tolkningar har Alexander själv ivrigt protesterat.