Malmtillgång Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet malmtillgång

1. Bergets kärna består av gnejs i nordost och av granit och paleozoiska skiffrar i sydväst. Erzgebirge är synnerligen rikt på malmer och lämnade i äldre tider stort utbyte av silver, bly, koppar, vismut, zink, kobolt, nickel och även tenn. I synnerhet under 1500-talet stod bergsbruket högt. Men sedan blev malmtillgångarna i det närmaste uttömda. Spetsknyppling, som här infördes 1541 av Barbara Uthmann, har en stark tradition. Andra hantverk som har långa traditioner i Erzgebirge är framställning av leksaker och prydnader, exempelvis nötknäppare, för julfirandet. (källa)
2. Henric Kalmeter fick 1733 tillstånd att bearbeta vismutfyndigheterna i Los. Han besökte Los första gången 1736 och kunde då upptäcka att malmen innehöll kobolt, ett vid denna tid viktigt färgämne. Den visade sig dock ha en låg halt av kobolt och malmtillgångarna började avta på 1760-talet. Malmen bröts sedan fram till 1773, då verksamheten gick i konkurs. (källa)
3. Angående malmtillgångar är koppargruvorna vid Åtvidaberg de viktigaste. Järnmalm har tidigare i ganska stor utsträckning brutits ur numera ödelagda gruvor inom Godegårds och Hällestads socknar samt väster om sjön Glan. Vid stranden av Vättern finns på flera ställen, inom Motala och Nykyrka socknar, en så ren kvartssand, att den tidigare användes för glastillverkning. I fråga om de lösa jordlagren, de kvartära bildningarna, vilka här i huvudsak är desamma som inom mellersta Sveriges övriga provinser, kan man nämna att både moränleran och den senglaciala ishavsleran äger en för jordbruket avsevärd halt av kalciumkarbonat. I bergs- och skogstrakterna är jordmånen i dalgångarna ofta mager och sandig, medan den stora och breda Östgötaslätten från Vättern till Östersjön har en djup, ofta kalk- eller märgelhaltig lerjord av särdeles bördig beskaffenhet. (källa)
4. Anläggningen, som blev ursprunget till de stora Graningeverken, grundades i en trakt med rik tillgång på vattenkraft och skog. Sämre beställt var det med malmtillgången. Man var nämligen hänvisad till sjömalm, som hämtades upp från bottnen med hjälp av järnskopor. De järnmalmstreck som man fann i närbelägna berg höll däremot inte måttet och övergavs snart igen. Malmen i dem visade sig vara "rödbräckt" eller "kallbräckt", och man blev huvudsakligen hänvisad till Utömalm. Men transporterna var förknippade med stora svårigheter, särskilt uppför den strida Ångermanälven. När man med mycken möda fått upp malmpråmarna till Sollefteå hade man sedan att forsla lasten tre mil efter häst, något som till följd av vägarnas dåliga tillstånd var möjligt endast vintertid. På samma sätt var det med en mängd förnödenheter till brukets personal, såsom spannmål, salt och tobak, vilket mestadels köptes in i Stockholm och betalades med följande års järntillverkning. (källa)