Montenegrin synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas montenegrin

Montenegrin uttalas monte|negr|in [-i´n] -en -er.

Montenegrin betyder person från Montenegro.

Ordformer och varianter av montenegrin

Montenegrin är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet montenegrin

Montenegro (montenegrinska/serbiska: Црна Гора, Crna Gora (uttalas ['tsrna 'gora])) är en republik belägen vid Adriatiska havet i Sydeuropa, på Balkanhalvön. Montenegro gränsar till Kroatien och Bosnien och Hercegovina i norr, Serbien och Kosovo i öster samt Albanien i söder. Huvudstad är Podgorica. Landets invånare benämns montenegriner. Namnet Montenegro kommer från en översättning till venetiansk italienska av det montenegrinska namnet Crna Gora som betyder "Svarta berget".

Sali Jaha föddes 1803 i Rugova och växte upp under en osmansk- och serbfientlig era, där albaner kämpade med att vinna autonomi från osmanerna. Samtidigt utkämpades strider mot osmanska skattereformer och montenegrinska anfall. Som 14-åring stred Jaha mot montenegrinerna i slaget vid Bukovik år 1817. Oral folkloristik säger att Sali Jaha skar huvudet av två montenegrinska soldater och tog med sig deras flagga, för vilket han nominerades till bajraktar (flaggbärare eller hövding).

I "Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike" – det som senare skulle komma att bli Jugoslavien – använde man efter statens grundande 1918 något som av politiska skäl benämndes "serbo-kroato-slovenska" som officiellt språk. Att införliva slovenskan i ett gemensamt språk visade sig vara i praktiken omöjligt, eftersom detta språk är alltför olikt övriga i Jugoslavien. Därför kom slovenskan att fortsätta användas som förut i Slovenien. I övriga delar av kungariket användes dock ett någorlunda enhetligt skriftspråk, serbokroatiska. Detta byggde på den sydslaviska štokaviska dialekten, som visserligen delas upp i ytterligare dialekter, men som är i stort sett gemensam för kroater i Slavonien, Dalmatien och Bosnien och Hercegovina samt serber, montenegriner och bosniaker. Eftersom statens huvudstad Belgrad var belägen i Serbien kom emellertid de serbiska dragen att överväga klart i detta skriftspråk. Bland kroater ledde detta till krav på att kroatiskan skulle erkännas som ett eget, självständigt språk.