Politisk sammanslutning Synonymer Betyder Uttal

• parti

Hur används ordet politisk sammanslutning

1. I historisk tid var en byggnadsnämnd en teknokratisk och meritokratisk sammanslutning för beslut i bygglovsfrågor där byggnadsordningar och andra regleringar vanligen föreskrev att minst en av byggnadsnämndens medlemmar skulle vara vardera ingenjör, lagfaren jurist eller byggmästare. Nuförtiden är en byggnadsnämnd en politisk sammanslutning där de politiska partierna i en kommun utser byggnadsnämndens medlemmar efter egna icke officiella kriterier. (källa)
2. Den heliga alliansen har sitt ursprung i den svärmiskt religiösa stämning, som fyllde Alexander I under och efter segrarna över Napoleon. Han ansåg sig vara det av försynen korade redskapet att slå ned revolutionens styggelser och otro, samt att bland folken återställa och trygga sann religiositet och verklig frihet. I detta syfte ville han förbinda sig närmast med sina stridskamrater bland suveränerna, men också med Europas övriga kristna statsöverhuvud. Österrikes och Preussens härskare skrev under förbundet för att inte gå emot Alexander, och inbjudningar till anslutning gick sedan ut sedan till statscheferna för alla europeiska stater – utom till påven och den osmanske sultanen. Samtliga inbjudna anslöt sig, bland dem även Storbritanniens regent, prins Georg, utan parlamentets hörande. Denna omständighet, tillsammans med de ursprunglige kontrahenternas undertecknande av förbundet utan sina ministrars kontrasignation, visar att hela alliansen egentligen har karaktären av endast en furstarnas principiella förklaring, men inte av en verklig politisk sammanslutning. Det saknas även bestämmelser i förbundsurkunden om de skyldigheter som de förbundna makterna skulle fullgöra. Ett visst fog kunde möjligen finnas för misstanken, att Alexander ville nyttja denna sammanslutning i den kristna religionens namn emot länder med andra religioner, speciellt till förmån för Rysslands turkiska politik, men emot sådana tolkningar har Alexander själv ivrigt protesterat. (källa)
3. Roeren deltog ytterst livligt i inbördesstriden inom Centrumpartiet om partiets allmänna karaktär och förespråkade därvid i enlighet med "Berlinriktningen", att partiet borde vara strängt konfessionellt, detta emot "Kölnriktningens", med hänsyn till partiets förbindelser med de kristliga arbetarföreningarna, framställda krav på att partiet skulle vara en rent politisk sammanslutning och sålunda även öppet för protestanter. Då Kölnriktningen segrade, nedlade Roeren i mars 1912 sitt mandat både i riksdag och lantdag. (källa)