Reformpolitik synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas reformpolitik

Reformpolitik uttalas re|form|pol|it|ik.

Ordformer och varianter av reformpolitik

Reformpolitik är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet reformpolitik

Lieberman är ortodox jude (om än ej helt strikt i sin efterlevnad) och var den förste judiske vicepresidentkandidaten för ett av de stora partierna. Hans inställning i fråga om samkönade äktenskap är moralkonservativ, men han har röstat mot förändringar i USA:s konstitution som skulle förbjuda samkönade äktenskap, eftersom han anser att dessa frågor skall avgöras på delstatlig nivå. Han har också röstat emot ett konstitutionstillägg mot flaggbränning. I fråga om populärkultur har hans moralkonservativa hållning lett honom till gemensam aktion med senator Hillary Clinton mot våldsamma dator- och videospel. I bland annat konsumenträttighets- och skolfrågor stöder han en social reformpolitik. Han har även under lång tid stött dödsstraffet i en del omständigheter.

Lassen kom att i någon mån bryta med Hørups politiska linje då han, i enlighet med J.C. Christensen, sökte kompromisser med Højre, som motsatte sig en nedrustning, samt gav öppet stöd åt partiets reformpolitik i Rigsdagen. Detta var en klar brytning med den Hørupska partifraktionens antimilitaristiska linje. I samband med 1901 års systemskifte, som innebar en övergång från kungavalda regeringar till parlamentarism, blev Lassen invald till Folketinget för Sæbys valkrets. Under valkampen uppstod dock ett motstånd bland bönderna, som opponerade sig mot att han tillhörde fraktionen kring Hørup. Han lämnade därmed gradvis denna fraktion och blev en förespråkare av den sittande Venstreregeringen, som i samband med parlamentarismens införande hade övertagit makten från Højre. Som folketingsledamot var han en av dem som stod bakom lagen om tiondets avskaffande. Då J.C. Christensen bildade regering 1905 blev Lassen utnämnd till finansminister. Under sin korta mandatperiod lät han bland annat upprätta Kongeriget Danmarks Hypotekbank 1906 (nu Finansstyrelsen), som fick till uppgift att låna pengar som sedan skulle lånas ut till olika investeringar som ansågs vara samhällsnyttiga. Han lät också upprätta en statlig lånefond för att stycka upp stora lantegendomar samt genomföra en ändring av tullagstiftningen, som innebar en starkt begränsad protektionism. Han lade också fram förslag om beskattning av socker och sprit, samt ett förslag om en progressiv arvsskatt. Dessa antogs först efter hans död.

Colombias revolutionära väpnade styrkor bildades 1964 som den militära grenen av Colombias kommunistiska parti. Detta följde efter La Violencia, en tioårsperiod av inbördeskrig mellan 1948 och 1958, då liberala och socialistiska gerillagrupper tillsammans hade bekämpat den konservativa regeringen. Merparten av dessa grupper avmobiliserades vid slutet av inbördeskriget men några med kopplingar till kommunistpartiet fortsatte operera. Under 1980-talet och mot kalla krigets slut växte FARC och det colombianska kommunistpartiet alltmer isär. FARC förkastade bland annat den sovjetiska reformpolitiken som de colombianska kommunisterna anammade, och tog samtidigt allt större kontroll över partiet Patriotisk Union som de gemensamt bildat år 1985. År 1993 separerade FARC och Colombias kommunistiska parti slutligen officiellt.

Ungturkarna är en benämning på den sammanslutning av turkiska reformgrupper som bildades i Thessaloniki för att tvinga sultanen Abdülhamid II att återinföra 1877 års avskaffade konstitution och fortsätta reformpolitiken. En statskupp 1908 ledde till att sultanen avsattes till förmån för sin bror Mehmet V och att ungturkarna under ledning av Enver Pascha fick makten. Den så kallade ungturkiska revolutionen 1908 återinrättade parlamentet, vilket hade upplösts av sultanen Abdülhamid II år 1878. Händelsen markerar början av den andra konstitutionella perioden i riket. Revolutionen var även en milstolpe i upplösningen av Osmanska imperiet. Den möjliggjordes av ett osannolikt samarbete mellan reformsinnade pluralister, turkiska nationalister, västligt orienterade sekulära grupper, och alla som gav sultanen skulden för det kaotiska tillståndet i imperiet.

Emellertid visade det sig, att hans konservatism huvudsakligen gällde motståndet mot andrakammarmajoritetens strävan att få onera realia överflyttade till övriga samhällsklasser (därför var han också motståndare till den andra De Geerska regeringens skjutsreform), varemot han på andra områden understödde en moderat reformpolitik. När sedermera en ny delning av partierna i kammaren inträdde (på tull- och unionsfrågorna), intog von Ehrenheim en moderat ståndpunkt emot andrakammarhögern. von Ehrenheim var motståndare till tull på livsmedel och i allmänhet anhängare av ett friare tullsystem, och i unionsfrågan tillhörde han den medlande riktning, som tog avstånd från majoritetens mera aggressiva hållning.

Han utsågs i september 1898 till befälhavare för en armékår i provinsen Zhili med uppgift att militärt stödja Guangxu-kejsarens reformpolitik. Då han av kejsaren fick order att fängsla den mäktiga änkekejsarinnan, yppade han genast denna kejsarens plan för henne, vilket föranledde den statskupp, som förvandlade kejsaren till fånge i sitt eget palats och överlämnade styrelsemakten åt änkekejsarinnan.

Trots reformpolitiken har femårsplanerna och de statsägda företagen bibehållit en viktig roll i ekonomin och utgör 40 procent av den nationella ekonomin.

Kort efteråt ökade emellertid Sovjetunionen sina ansträngningar att med militära styrkedemonstrationer förmå ledningen för Tjeckoslovakiens kommunistparti att skärpa presscensuren och på andra sätt återställa det maktmonopol för partiet som rått innan reformpolitiken inleddes i början av året. Dessa militära påtryckningar stod i uppenbar strid mot vad Kosygin utfäst sig till vid mötet i Sverige.