Runslinga synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas runslinga

Runslinga uttalas run|slinga.

Ordformer och varianter av runslinga

Runslinga är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet runslinga

På 1000-talet avlöstes bilderna alltmer av runslingor och den gotländska traditionen med resta bildstenar övergick till runstenarnas epok.

Ovanför runslingan syns av en figur med föremål i händerna som ibland kallas för den äldsta avbildningen av en Täbybo.

Runslingan är en profilerad och rundögd drake med trubbnos, som är fjättrad till sin egen svans med en boja och ornamentiken går i Ringerikestil. Texten börjar vid drakens huvud och löper motsols, så att runornas bas hamnar utåt. Ristaren använder svensk runrad från 1000-talet. Hans disposition är slarvig, många runor står utanför slingan. Han behåller N före T. S-runan förekommer både rätt- och spegelvänt. Han använder U-runan för ljudet o (i Thorulf), vilket är karakteristiskt för äldre ristningar. Stenen är rest av två syskon för att hedra sin fader, även modern Asa står omnämnd. Underlaug är troligen samma kvinna vars namn finns med på stenen Sö 280 vid Strängnäs domkyrka. Den från runor översatta texten lyder enligt inskriften nedan.

Ornamentiken består av en runslinga som löper i en båge utmed den toppiga stenens ytterkant och inramar ett flätat ringkors i Ringerikestil. Dess nedre korsarm är stående på en stav.

Sekvensen ᚼᚾᛁᛅᛋ (hnias) visar sig dock vara felstavad där den förekommer i runslingan.

Runslingans utgörs av en drake fjättrad med enkelt band till sin egen svans. Svansen har en fotansats. Draken är rundögd och har huggtänder. Slingan var hjärtformad. Från svansen och uppåt löper en extra rad runor vars slut är borta. Texten börjar vid drakhuvudet och löper medsols så att runornas bas är inåtriktad. Runorna är något oregelbundna och inte djupt huggna. Orden skiljs åt av dubbla punkter. Svensk runrad från 1000-talet används, med en stungen runa (E, se pil). Kvarvarande runtext lyder enligt de translittererade versionerna nedan.

Dybecks teckning är den enda källan för kännedomen om denna ristning. Den visar övre delen av en runsten, med en längs kanten gående runslinga och ett enkelt kors. Höjd omkr. 1,05 m., bredd omkr. 0,80 m.

Materialet är gnejs och ristningsytan är mycket överlavad. Stenen är 1,55 meter hög, 0,90 meter bred nedtill och 1,55 meter bred över korsmitten. På ristningsytan finns en runorm i stilgruppering Fp och ett kors. Runslingan följer stenens form väl. Tyvärr har den översta delen, som legat som ett fragment bredvid, förlorats. Ristningen är djup och tydlig. Den bör ha tillkommit någon gång mellan 1010 och 1050.