Vad betyder och hur uttalas självbevarelseinstinkt
Självbevarelseinstinkt uttalas själv|be|var|else|in|stinkt.
Ordformer och varianter av självbevarelseinstinkt
Singular
- självbevarelseinstinkt
- obestämd grundform
- självbevarelseinstinkts
- obestämd genitiv
- självbevarelseinstinkten
- bestämd grundform
- självbevarelseinstinktens
- bestämd genitiv
Plural
- självbevarelseinstinkter
- obestämd grundform
- självbevarelseinstinkters
- obestämd genitiv
- självbevarelseinstinkterna
- bestämd grundform
- självbevarelseinstinkternas
- bestämd genitiv
Självbevarelseinstinkt är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet självbevarelseinstinkt
Beskyllningen för feghet är berättigad, särskilt när plikt föreligger att trotsa faran (till exempel för brandsoldater och läkare). Annars är det svårt att säga, om försiktigheten gått för långt, då en annan har svårt att bedöma de krafter och de medel, som står till personens förfogande för farans bekämpande. Feghetens grund ligger i den medfödda flyktinstinkten, som är en form av självbevarelseinstinkten. Det, som kan tillbakatränga denna instinkt, är förståndet, som klokt kan mäta faran och dess följder samt uttänka medlen för dess bekämpande, samt pliktmedvetandet och självaktningen, som kan förmå viljan att samla sina inre krafter för att stå faran emot.
