Sonat synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas sonat

Sonat uttalas son|at [-a´t] -en -er.

Sonat betyder komposition för ett el. flera instrument i flera satser.

Ordformer och varianter av sonat

Sonat är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet sonat

Såsom former av den rena, absoluta instrumentalmusiken uppstod utom de nämnda redan under 1600-talet uvertyren (italienska sinfonia), sviten (en sammanställning av danser) och slutligen sonaten (vars första sats, lånad från uvertyren, utvecklade sig till vad man numera kallar sonatform). Huvudmännen för utvecklingen är Domenico Scarlatti, Kuhnau, Couperin, Sebastian och Emmanuel Bach, Stamitz, Haydn, Mozart och Beethoven. Med den sistnämnde kulminerar instrumentalmusiken i de stora cykliska kompositionsarterna (sonat, kvartett, symfoni) kulminerar. Efter Beethoven modifierade instrumentalmusiken sina givna former.

Menuetten och trion kom småningom att bli en standardingrediens i den tre- eller fyrdelade klassiska sonat- och symfoniformen. I tidiga två- och tresatsiga pianosonater var en menuett rätt ofta finalsats (i Sverige till exempel hos Johan Wikmanson). Den förste som regelbundet skrev symfonier med menuett var Johann Stamitz. Både Haydn och Mozart brukade ha en menuett som tredje sats i sina symfonier. Efterhand tog sig tonsättarna större friheter med dessa menuetter som inte var avsedda för dans - kunde skriva dem i tvåtakt, ersätta den graciösa stämningen med en burlesk och lössläppt för att bättre balansera övriga satser - och började då också kalla dem scherzi, i ental scherzo. Formen, med trion i mitten, behöll man dock nästan alltid. Scherzot kom att ersätta menuetten ungefär vid Beethovens tid, men själva scherzo-formen kan dock spåras så långt tillbaka som till Haydn.

Rondo, efter franskans rondeau 'något återkommande, något som går runt', är en lyrisk och musikalisk form där stycket består av ett återkommande grundtema eller ritornell, interfolierat av partier med annat material - episoder. Formen rondo har rötter i medeltida folk- och dansmusik, användes ofta av barockens kompositörer och har sedan följt med under framför allt den tonala eran (klassisk och romantik). Ritornellerna varieras ibland när de dyker upp på nytt, episoderna kan också ibland innehålla variationer - av varandra eller av material från ritornellerna. Ofta avrundas stycket av en coda.Formen kan finnas var som helst, men har sin klassiska plats som final - sista sats - i en sonat.

Sonat (av latinets sonare 'att klinga'), italienska sonata, betecknade från början helt enkelt ett instrumentalstycke till skillnad från en canzona, en sång. Sedan 1700-talet är det beteckningen för den västerländska konstmusikens viktigaste form för större instrumentalverk. Termen sonatform betecknar också formen hos den sats som brukar vara den centrala i ett sådant verk. Sonatformen, i båda bemärkelserna, blev den förhärskande formtypen för flersatsiga (cykliska) instrumentalverk under Mannheimskolan och wienklassicismen och förblev flitigt odlad framför allt under den tonala musikens epok, till och med senromantiken.