Sonatform Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet sonatform

1. Såsom former av den rena, absoluta instrumentalmusiken uppstod utom de nämnda redan under 1600-talet uvertyren (italienska sinfonia), sviten (en sammanställning av danser) och slutligen sonaten (vars första sats, lånad från uvertyren, utvecklade sig till vad man numera kallar sonatform). Huvudmännen för utvecklingen är Domenico Scarlatti, Kuhnau, Couperin, Sebastian och Emmanuel Bach, Stamitz, Haydn, Mozart och Beethoven. Med den sistnämnde kulminerar instrumentalmusiken i de stora cykliska kompositionsarterna (sonat, kvartett, symfoni) kulminerar. Efter Beethoven modifierade instrumentalmusiken sina givna former. (källa)
2. En klassisk pianokonsert består traditionellt sett av tre satser, snabb-långsam-snabb, där den första satsen brukar ha sonatform med två expositioner (en för solisten och en för orkestern) och den sista är ofta ett rondo. Klassisk konsert brukade innehålla en improviserad kadens för solistens bravuruppvisning. Vissa berömda improviserade kadenser har senare blivit nerskrivna och återanvänds. En konsert från senare perioder, till exempel från romantiken kan sakna orkesterns exposition, och gärna framhäva virtuositet och bravur (consert brillant). Formen kan också bli friare, även liknande en ensatsig tondikt. (källa)
3. En pianosonat är ett större musikaliskt verk, oftast i flera satser, för solo-piano i sonatform. Motsvarande kortare verk kallas oftast pianosonatin. (källa)
4. en komposition för en sådan ensemble. De flesta stråkkvartetter är flersatsiga, med den första satsen ofta skriven i sonatform. Berömda stråkkvartetter har skrivits av bland andra Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Bartók och Sjostakovitj. Den kanske främste svenska företrädaren är Wilhelm Stenhammar. (källa)
5. En symfoni (av grekiskans symphonia, Συμφωνία) är vanligtvis ett stort upplagt verk för symfoniorkester. Begreppet började användas i denna betydelse på 1700-talet. Fram till 1900-talet bestod symfonin oftast av fyra satser i ordningsföljden snabb sats, långsam sats, menuett eller scherzo och sist en snabb final. Sonatform kallas den form som första satsen av en traditionell symfoni alltid är byggd på. Även andra satsen och finalen kan ha sonatform. Nutida symfonier styrs inte av några formella regler utan kan ha valfritt antal satser, vanligast är en till fyra. Många symfonier saknar namn och heter enbart till exempel "Symfoni nr 2", men på 1900-talet blev det vanligt att ge symfonier beskrivande titlar, något som dock förekom sparsamt även tidigare (bl a Beethovens "Pastoralsymfoni"). (källa)
6. En konsert är i allmänhet ett musikverk för ett (ibland några) soloinstrument och orkester. Den kallas då också solokonsert. Verken är oftast flersatsiga och med den första satsen i sonatform med en längd om minst 20–30 minuter. Solostämman är vanligen tekniskt avancerad, ofta virtuos. Musiken kan ha formen av antingen en dialog mellan solist och orkester eller mer av solo med ackompanjemang interfolierade av orkesterpartier. En dubbelkonsert är en konsert för två soloinstrument och orkester. (källa)
7. Sonat (av latinets sonare 'att klinga'), italienska sonata, betecknade från början helt enkelt ett instrumentalstycke till skillnad från en canzona, en sång. Sedan 1700-talet är det beteckningen för den västerländska konstmusikens viktigaste form för större instrumentalverk. Termen sonatform betecknar också formen hos den sats som brukar vara den centrala i ett sådant verk. Sonatformen, i båda bemärkelserna, blev den förhärskande formtypen för flersatsiga (cykliska) instrumentalverk under Mannheimskolan och wienklassicismen och förblev flitigt odlad framför allt under den tonala musikens epok, till och med senromantiken. (källa)
8. Sonatform är en form för ett klassiskt musikstycke eller, oftare, för en eller ett par av satserna i ett flersatsigt verk av typen sonat och symfoni. I ett sådant verk har satsen i sonatform vanligen karaktär av kärna och motivisk och känslomässig drivkraft. (källa)