Stoiker synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas stoiker

Stoiker uttalas sto|ik|er [stå´-] -n; pl. stoiker.

Ordformer och varianter av stoiker

Stoiker är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet stoiker

Kosmopolitismen hävdades eftertryckligt av stoikerna, och under Upplysningen på 1700-talet ställdes den åter i förgrunden. Inom bahá'í-tron är en världsfederation med världsmedborgarskap en av hörnstenarna.

De antika stoiska filosoferna ägnade sig åt flera filosofiska områden, såsom logik, epistemologi, ontologi, kosmologi, etik och retorik. De ansåg att alla dessa filosofiska områden (direkt eller indirekt) tjänar ett och samma syfte: att förändra människors levnadssätt. Stoikernas idéer, såsom de formuleras i tal och skrift, kan delas upp i tre kategorier: logik, fysik och etik. Detta är dock bara hur stoikerna delade upp den "teoretiska" delen av filosofin. De liknade filosofin (i sin helhet) vid en människa, där logiken utgör benen och senorna, etiken de köttiga delarna och fysiken själen. Med denna liknelse menade stoikerna att filosofins uppdelning i olika kategorier enbart är en tankekonstruktion, eftersom de inte går att separera från varandra utan att helheten faller samman. Den praktiska synen på filosofin kan ha härstammat från kynikerna, hos vilka Zenon studerade innan han grundade stoicismen. Senare antika stoiker (Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius) har i sina skrifter fokuserat mer direkt på "praktiska frågor" än på teoretiska, men detta betyder egentligen inte att de var mer intresserade av etik än sina föregångare, eftersom etiken är beroende av fysiken och logiken. Epiktetos och Seneca framhäver dock att en människas levnadssätt är ett bättre mått på hennes livsfilosofi, än vilken filosofi hon än argumenterar för (vilket kan vara ett skäl till fokuset på "praktiska frågor"). Epiktetos bedömde, utifrån sina studenters levnadssätt, att majoriteten egentligen var epikuréer (en filosofisk skola som såg njutning som grunden för lycka), att en del var peripatetiker (en filosofisk skola som ansåg att både dygd och gynnsamma levnadsförhållanden behövs för att uppnå lycka) och att endast ett fåtal var stoiker.

I antikens Grekland var apati ett sedlighetsideal bland cyniker och stoiker som menade att den stoiskt vise inte skulle låta sig styras av sina känslor och därmed inte heller tillåta dem att ta sig våldsamma uttryck i form av sinnesrörelser. Istället skulle han, genom insikten att njutningen inte är något i sig självt gott och smärtan inte något i sig självt ont, behärska känslorna och enbart låta sig ledas av sitt förnuft. I den stoiska skolan kallas denna form av frånvaro av känslouttryck för den sedliga apatin.

Persius förlorade tidigt sin fader, en förmögen man av riddarståndet, och kom vid 12 års ålder till Rom, där han utbildade sig under grammatikern Remmius Palaemon och retorn Verginius Flavus. Han blev även förtrogen vän med stoikern Cornutus och skalden Caesius Bassus samt med den ädle och karaktärsfaste statsmannen Paetus Thrasea.