Vad betyder och hur uttalas systembyggande
Systembyggande uttalas syst|em|bygg|ande oböjligt.
Ordformer och varianter av systembyggande
Systembyggande är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet systembyggande
I slutet av 1950-talet började Europa återhämta sig från andra världskrigets härjningar, vilket ledde till en kraftig ökning av konsumtion och en ökad efterfrågan på bostäder. Som svar på detta utvecklades en massproduktion av bostäder som i sin tur skapade ett behov av nya planerings- och produktionssystem. Många drog slutsatsen att framtiden skulle erbjuda en snabbt föränderlig värld, där människors individualism skulle ge upphov till, för arkitekterna, alltmer oförutsebara behov. Man talade om behovet av systembyggande, med nya uttryck som cybernetik, nätverksplanering, totalentreprenad och social engineering. Flera arkitekter ansåg att man i den nya arkitekturen skulle erbjuda en större, fast konstruktion, ofta i form av ett slags ramverk, där man efter behov kunde lägga till, ta bort eller ändra vissa bostadsenheter efter olika önskemål. Till exempel arbetade den holländske arkitekten Wim van Bodegraven med att skapa byggnader som kunde förändras över tid, men ändå behålla ett sammanhängande uttryck. Denna byggnadsstil, som i Holland kom att benämnas Strukturalism, initierades av Piet Blom och Joop van Stigt med projektet "Barnens by", bestående av prefab-system som skapar flexibilitet samtidigt som de olika enheternas uttryck är desamma. Inom strukturalismen i USA och Japan delades synen att storstädernas expansion inte borde förhindras utan bejakas. Man förkastade de gamla igenkänningsbara byggnadssätten och ville skapa en byggd miljö utan kulturella normer och som är i ständig förändring. Dessa kallade man "super"- eller "megastrukturer". I Japan framkom vid Världsdesignkonferensen i Tokyo 1960 även en rörelse som kallade sig Metabolister, samtidigt som Kenzo Tange presenterade sitt projekt för Tokyos bukt. Med biologisk terminologi, som cell och metabolism, beskrev Tange en ny stad med 10 miljoner invånare, spänd över Tokyobukten. Där metabolisternas visioner inte hade några skarpa gränser mellan utopi och pragmatism, var den brittiska rörelsen Archigram som kontrast både utopisk och apokalyptisk. Rörelsen, som grundats av Peter Cook 1961, hämtade sin ikonografi från pop-konst, serietidningar och science fiction-noveller, samt arkitektonisk inspiration från oljeraffinaderier och undervattensforskning. Några av de mest kända projekt gruppen stod bakom är Cooks Plug-in-city (1964), en tillfällig och utbytbar stad, och Walking City av Ron Herron (1964), en stad bestående av massiva, mobila robotstrukturer, med egen intelligens, som rör sig vart än deras resurser behövs.
