Triumferande Synonymer Betyder Uttal

• jublande

Hur används ordet triumferande

1. Överste Joll återvänder därpå triumferande från ödemarken med flera barbariska fångar, som han torterar öppet. Folksamlingen uppmuntras att delta i tortyren, men borgmästaren störtar fram för att stoppa dem. Han underkuvas emellertid, och en grupp soldater fångar in honom. De hänger upp honom i armarna, vilket får honom att till fullo inse imperialismens våld. Soldaterna låter borgmästaren, vars mod har krossats, vandra omkring fritt i staden, eftersom de vet att han inte har någonstans att gå. Dessutom utgör han inte ett hot mot deras uppdrag. När vintern anländer och deras kampanj mot barbarerna misslyckas överger dock soldaterna staden. Borgmästaren försöker konfrontera Joll under den sista resan tillbaka från det vilda, men översten vägrar tala med honom. Joll flyr snabbt området tillsammans med de sista soldaterna. Även flera av invånarna flyr, eftersom de tror att barbarerna snart tänker invadera. Borgmästaren uppmuntrar de som stannar kvar att leva sina vanliga liv och förbereda sig för vintern. När den första snön lägger sig över staden har barbarerna ännu inte synts till. (källa)
2. Afrodite var redan gift med en annan gud, Hefaistos men det var inget som det älskande paret bekymrade sig om. Hantverkarguden Hefaistos var väl medveten om sin hustrus otrohet och han beslutade sig för att avslöja dem inför de andra gudarna. Han smidde ett vackert nät som var lika tunt och lätt som spindelväv men lika starkt som diamanttrådar. När paret låg i bädden ovetande om att Hefaistos närmade sig, blev de fångade av nätet som han kastade över dem. Triumferande över att ha lyckats ertappa dem på bar gärning kallade han till sig de andra gudarna för att de skulle bevittna brottet. Men istället för att fördöma det generade paret skrattade de bara åt honom. Hermes och Apollon retades också med honom att det vore värt skammen att bli ertappad om man fick älska med Afrodite. Ares släpptes först när han lovade att betala skadestånd till Hefaistos. (källa)
3. Psalmen har 6 verser som alla slutar med de triumferande orden "Han lever, och du leva skall", ursprungligen följda av utropstecken. ("Skall" rimmas på i tur och ordning "kall", "all" (=slut), "syndafall", "fall", "fotapall" och "svall"). Avslutningsmeningen är en variant av Jesu egna ord: "Jag lever, ni ska också leva" (Joh. 14:19). Vers 1 är en beskrivning av den uppståndne ("rösten höres som var stum", "handen räckes som var kall"). Vers 2 är en hälsning till hans lärjungar ("lyft upp ditt huvud"), vers 3 till den oomvände ("vak upp, stå upp"). Vers 4 är omstridd: blir verkligen vägen "jämn och ljus" för den som följer Kristus? Vart tog korset i Jesu efterföljd vägen? Wallin kunde dock ha hänvisat till Jesaja 26:7 ("den rättfärdiges väg är jämn") och Psalt. 119:105 ("Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig"). (källa)
4. Scen V: På gymmet - Sam har just vunnit handbollsturneringen. Han sjunger triumferande om manligheten ("There's a law") och om hur en del kämpar av alla krafter för att nå toppen men aldrig kommer dit, medan andra, som han själv, är födda vinnare och alltid kommer att lyckas ("Men are created unequal"). (källa)
5. I fängelset regerar för ögonblicket den försupne fångvaktaren Frosch. Han vet att hans chef är på balen och troligen kommer att infinna sig på kontoret för sent, utvakad och med kopparslagare. Varför skall jag ta det hela så högtidligt? frågar han sig själv. Han tittar i glaset och gör sig löjlig i sitt omtöcknade tillstånd. Då raglar Frank och Eisenstein in. En rad komiska situationer utspelas mellan de tre men efter hand lugnar de sig och Frosch får allt större respekt för chefen. Eisenstein och Frank röjer för varandra sina riktiga namn, men Frank opponerar sig livligt mot att Eisenstein kallar sig Eisenstein. Ty han har nu blivit så nykter att han erinrar sig att han föregående kväll hämtat Eisenstein till fängelset. Också Frosch bekräftar att Eisenstein sitter lugnt och stilla i sin cell. Då avslöjar dr Falke sin hämndplan. Rosalinde hämtas till fängelsekontoret och allt klaras upp. Först begär Eisenstein en förklaring. Han har ju anledning att vara svartsjuk när Alfred sent på kvällen påträffats i hans bostad tillsammans med hans hustru. Men då visar hon honom triumferande hans fickur, och han måste skratta. En hel natt har han kurtiserat sin egen hustru i den tron att det var en annan kvinna. Lagen måste ha sin gång och Eisenstein får byta plats med Alfred i cellen. (källa)
6. Symfonierna nr 4–7 brukar skattas allra högst av musikkännare. Den fjärde, som ger ett inåtvänt, expressionistiskt och ganska kärvt intryck, började komponeras kort efter att Sibelius hade överlevt en cancertumör. Den femte symfonin har högromantiskt grandiosa drag, som dock balanseras av en relativt stor förekomst av dissonanser. Ett tema i dess finalsats är inspirerat av sjungande svanar, medan det triumferande slutet ofta tolkats som en spegling av Finlands frigörelse 1917. (källa)
7. Triumfkrucifixet anses vara tillverkat i slutet av 1100-talet, alltså vid tiden då kyrkan byggdes. Detta krucifix är typiskt för den romanska stilens figurframställning. Kristus framställdes som triumfator, segrare, med konungakrona och högburet huvud, triumferande anletsdrag, rak kroppshållning och fötterna skilda åt. Hans blick, som verkar spänd och vaksam, är riktad mot det enda fönster som fanns på långhusets norra vägg. Därute tänktes han se de hotande farorna från alla dessa ondskans makter som tänktes befolka det norra väderstreckets domäner. (källa)
8. Altartavlan har som centralt motiv Kristi uppståndelse. På ett grundstoff av naturfärgat linnetyg framträder bilden av ett kors med visionen av den uppståndne Mästaren. Han är framställd som en triumferande segerherre med krona på huvudet och klädd i gyllene skrud, utförd i applikation av gyllene skinn och broderi i guldtråd i varierande grovlekar och nyanser. Ett stort antal människor, åskådliggjorda av konturtecknade huvuden tätt tillsammans, bevittnar undret. En mandorla i röda färgvalörer omger bildframställningen. (källa)
9. Krigsdekorationer är ett sammanfattande begrepp för ordnar, medaljer och andra tecken eller föremål som tilldelas för tapperhet eller förtjänster under krig. Tidigt omtalad är lagerkransen som i antikens Rom tilldelades en triumferande fältherre. Alexander den store belönade militärtjänst med guldknappar och segrande romerska generaler bar kronor. Seden utvecklades under medeltiden med de utmärkelser som är förknippade med riddarordnarna. (källa)