Tungspets synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas tungspets

Tungspets uttalas tung|spets.

Ordformer och varianter av tungspets

Tungspets är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet tungspets

Radix linguae = tungroten Corpus linguae = tungans mittparti Apex linguae = tungspetsen Sulcus medianus linguae = fåran i mittlinjen på tungans ovansida hos carnivorer, primater och hästar Torus linguae = upphöjning på bakre delen av ovansidan av tungan hos ruminanter Frenulum linguae = "seglet" som fäster tungan till munhålans golv.

Apikal innebär att något sker "från toppen". Det kan exempelvis vara ett ljud med tungspetsen. Ordet är vanligt inom anatomi och växtfysiologi. Exempelvis att en växt växer apikalt, alltså från toppen.

Retroflex - bakåtböjd tungspets mot hårda gommen.

I rikssvenskan och de flesta svenska dialekter med tungspets-r (finlandssvenskan undantagen) tillkommer två retroflexa klusiler.

De närkingska dialekterna har anknytningar söderut till Östergötland, och norrut till framför allt västra Södermanland. Exempel på drag som är gemensamma för de mellansvenska målen är genomgående tungspets-r och förekomsten av "tjockt l". Ett annat gemensamt drag bortfall av slutljudande kort n, i ord som Kerstin >, Kersti och i min, sin, din och en framför feminina ord (t.ex. min ko >, mi ko). Andra mellansvenska drag är bortfall av -d efter vokal i slutet av ord och bortfall av -t i supinumformer av verb (hittat >, hitta).

Om en svensktalande person som talar med rullande tungrots‑r (uvular tremulant) säger ordet ⟨ramlar⟩, transkriberas det ljudet med IPA‐symbolen [ʀ]: [ʀamlaʀ]. Tungspets‑r [r] och tungrots‑r [ʀ] beskrivs med olika symboler för de uttalade fonerna, även om valet av det ena eller andra ljudet inte spelar någon roll för ett ords betydelse i ett visst språk. Man kan höra skillnad på ett [r] och ett [ʀ], men de är likvärdiga vad gäller svenska ords betydelse.

Den främre varianten är i Sverige generellt en tonlös retroflex frikativa [ʂ] vilken i retroflekterande dialekter således sammanfaller med det retroflexa ljudet i ord som kurs. Den uttalas med tungbladet eller tungspetsen höjd mot bakre delen av tandvallen (postalveolart) och ibland med bakåtböjd retroflex artikulation. Ljudet liknar det icke-retroflexa ljud [ʃ] som finns i t.ex. engelskan och tyskan i ord som ship respektive Schiff. Vissa talare ska enligt uppgift ha både [ʂ] och [ʃ] i sitt tal, och enligt Bertil Malmberg ska [ʃ] ha varit vanligare i uppsvenskt talspråk i början av ord, medan [ʂ] var vanligare i mitten och i slutet av ord, på grund av sammanfall med /rs/. Enligt Tomas Riad har det inte undersökts om en sådan systematicitet existerar och huruvida det finns dialekter som skiljer mellan [ʂ] och [ʃ] efter vokal.