Vanligen Synonymer Betyder Uttal

• mestadels
• vanligtvis

Hur används ordet vanligen

1. En fågelbur är en bur som är ämnad för att hålla fåglar som husdjur. Buren är vanligen tillverkad av någon form av metall, till exempel rostfritt stål, men även trä och andra material används. För fågelns säkerhet måste materialet vara giftfritt. Materialets styrka och burens storlek ska anpassas till fågeln som är tänkt att hållas i buren. Stora fåglar behöver större burar, papegojor och andra fåglar med kraftig näbb behöver burar med stadig konstruktion och metallstänger för tjocka för att knipsa av. Riktigt husstora fågelburar kallas för voljärer. Att hålla burfåglar kallas för avikultur. (källa)
2. I sin ursprungliga betydelse betecknar ablativen det varifrånågot skiljes. I svenskan uttrycks den ursprungliga ablativrelationen vanligtvis genom att prepositionen "från" ställs framför det aktuella ordet. Exempel: Börje fick en present från Kalle (på finska: Börje sai lahjan Kallelta)I latin har däremot ablativen fått fler funktioner som ursprungligen tillhörde lokativen och instrumentalis. Det svarar på frågor som var?, varifrån? och med vad?, och föregås vanligen av en preposition. (källa)
3. Sammanfattning, ofta även benämnd abstract, är en kortare summering av en längre akademisk text. Dess längd kan variera beroende på totala textens längd, för artiklar i akademiska tidskrifter rör det sig vanligen om ett antal stycken. Syftet är att ge den tänkbara läsaren en uppfattning om texten i sin helhet är relevant vad man söker efter. Vanligen är sammanfattningarna tillgängliga för alla (bland annat i databaser), medan själva texten är begränsad till exempelvis dem som prenumererar på tidsskiften. Detta medför att det har blivit viktigare att sammanfattningen är så bra att läsaren vill fortsätta läsa hela artikeln. (källa)
4. Adel (lantadel) (adelskap, ridderskap, frälsemän) är en av börd överordnad samhällsgrupp. Oftast syftar ordet på en grupp som av främst militära skäl uppstod i feodalsamhället och som (vanligen av en kung) beviljades lagstadgade, vanligen ärftliga privilegier förenade med titlar och särskilda heraldiska rangtecken. Ordet adel kan även användas för en bördsaristokrati i samhällen som inte är feodala, till exempel antikens Rom. Adelsprivilegierna var av ekonomisk, politisk, organisatorisk och social karaktär. De kunde vara mycket betydande och innebära till exempel skattefrihet ("frälst" från beskattning) och företräde till statliga ämbeten, men också försvarsplikt i krigstider eller när kungen kallade. I Sverige och många andra moderna samhällen har adelskap inte längre någon större praktisk betydelse. (källa)
5. Man kunde också bli degraderad eller utesluten ur riddargillet, för kätteri, förräderi eller feghet på slagfältet. Många valde att inte utnyttja sin rätt till en adelstitel av ekonomiska skäl och för att kunna ägna sig åt "oadliga sysslor". I regel fördes adelskapet inte över på spinnsidan, vilket gjorde att många adliga ätter dog ut hela tiden, och franska kungar på 1300-talet utfärdade därför adelsbrev i massor för att fylla på med nya adelsmän. Vanligen ärvdes tronen och titeln av äldste sonen eller äldste brodern, beroende på rike, och i vissa fall av döttrar eller makar (ex. jure uxoris), annars kunde man gå bakåt i släktträdet för att finna en annan gren som hade rätt till tronen. För att ättens förläningar skulle hållas bland "de egna" förekom ofta kungliga äktenskap med inavel i de europeiska furstliga husen. Samtidigt var man ofta välvilligt inställd till att låta potentiella fienders döttrar gifta in sig i släkten, och så förbättra de politiska relationerna, och äktenskapen arrangerades ofta redan då barnen var små, med bröllop då de kommit i puberteten och kunde skaffa arvtagare till tronen. (källa)
6. Adjektivorden kan även användas som utgångspunkt vid bildning av adverb, vanligen med avledningsändelser som -en, -ligen eller -vis. (källa)
7. Enligt den justinianska rätten är det endast arrogationen, som fortfarande grundar verkligt upptagande i barns ställe, medan adoptionen i inskränkt mening vanligen är minus plena, d.v.s. endast medför arvsrätt för den adopterade i förhållande till adoptivfadern. Då emellertid sådan arvsrätt under senare historia kunde ges lika väl genom till exempel testamente, förlorade adoptionen mer och mer i praktisk betydelse och användning, även om den hela tiden fanns kvar i de länders lagstiftning, för vilka den romerska rätten varit mer eller mindre dominerande. (källa)
8. Aducering (av franskans doux, söt, ljuv, mjuk) är ett metallurgiskt tillvägagångssätt som är avsett att ge gjutna föremål större seghet och smidbarhet. Operationen används vanligen för gjutjärn, som är en typ av järn som till följd av sin höga kolhalt inte är smidbart i originalskick, men som på detta sätt kan få egenskaper som liknar stålets. Aducering är en speciell form av anlöpning. (källa)
9. Julkalender (även kallat adventskalender) är en anordning med numrerade och utspridda luckor, ofta 1–24 eller 1–25 efter decemberdatumen fram till jul. Ibland (till exempel i serietidningen Bamse) börjar kalendern på första söndagen i advent och slutar på juldagen, den 25 december. Luckorna är inledningsvis stängda, men för varje dag får man öppna en lucka märkt med det aktuella datumet. Syftet med julkalendern är att den ska underlätta väntan på julen, inte minst för barn. Den är typiskt gjord av pappark och prydd med en färgbild på framsidan. Bakom varje lucka döljer sig vanligen en liten bild eller ett rim. Det finns även andra varianter, som till exempel chokladkalender. Julkalendern sätts traditionellt upp på väggen likt en tavla. (källa)
10. Seden kom till Sverige under 1800-talets slut. På Ersta diakoni infördes på 1870-talet med förebild från Kaiserwerths diakonianstalt i Tyskland en adventsgran. Granen hade 28 ljus, av vilka sju ljus, ett för varje dag i veckan tändes varje adventssöndag. Seden fick stor spridning i landet, och från denna tradition utvecklades en sed, dels med en ljusstake med sju ljus, ett för varje dag i veckan, och en med fyra ljus, ett för varje söndag i advent. Denna blev vanlig i Sverige under 1920- och 1930-talen. I Sverige är många adventsljusstakar tillverkade av lackerad stålplåt och kan pyntas med fönsterlav eller närbesläktade renlavar (ofta felaktigt kallade mossa eller vitmossa som är en annan växt) och eventuellt småpynt, till exempel tomtar, kottar, bär och flugsvampar. Ljusen är i Sverige vanligen vita, men även röda förekommer. Adventstidens liturgiska färg är lila eller blå, och det är en vanlig färg på flera av adventsljusen bland troende, ofta i kombination med ett vitt, rött eller rosa ljus för jul. I de flesta västerländska kulturerna har adventsljusstaken formen av en krans och kallas då vanligen adventskrans. Det finns även adventskransar med fler ljus än fyra, som används inom vissa religioner. (källa)