Vad betyder och hur uttalas anklagelseskrift
Anklagelseskrift uttalas an|klag|else|skrift.
Ordformer och varianter av anklagelseskrift
Singular
- anklagelseskrift
- obestämd grundform
- anklagelseskrifts
- obestämd genitiv
- anklagelseskriften
- bestämd grundform
- anklagelseskriftens
- bestämd genitiv
Plural
- anklagelseskrifter
- obestämd grundform
- anklagelseskrifters
- obestämd genitiv
- anklagelseskrifterna
- bestämd grundform
- anklagelseskrifternas
- bestämd genitiv
Anklagelseskrift är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet anklagelseskrift
12 generaler i tyska armén (Wehrmacht) anklagades för att de i samband med erövringen och ockupationen av Jugoslavien, Albanien och Grekland mördat civila. I anklagelseskriften påstods att de utfört massmord, plundring, beordrat tvångsarbete, deportation och slaveri. De påstods också ha dödat gisslan samt satt brand på och förstört städer och byar. Ingen erkände något brott. De åtalade var Wilhelm List, Maximilian von Weichs, Lothar Rendulic, Walter Kuntze, Hermann Foertsch, Franz Böhme, Hellmuth Felmy, Hubert Lanz, Ernst Dehner, Ernst von Leyser, Wilhelm Speidel och Kurt Ritter von Geitner.
Grelling, juris doktor, var på 1890-talet syndikus i Tyska skriftställarföreningen, sedermera bosatt i utlandet (i Bryssel, Paris och Florens) och anslöt sig till den pacifistiska rörelsen för allmän avrustning. Under första världskriget utgav han i Genève anonymt J'accuse (1915, svensk översättning samma år), en beryktad anklagelseskrift mot de tyska och österrikiska regeringarna, på vilka han lade hela ansvaret för krigets utbrott. Denna bok anlitades sedermera flitigt i de allierades propaganda och väckte i Tyskland oerhörd förbittring. Den följdes av Das Verbrechen (tre band, 1916), ett mindre uppmärksammat verk med samma syfte.
Därmed börjar sista skedet av Wallensteins bana. Enligt de anklagelseskrifter, som efter hans död offentliggjordes för att rättfärdiga mordet på honom, enligt den berättelse framför allt, som den böhmiske emigranten Raschin då som kronvittne avgav, skulle de sista åren av hans liv knappt ha företett annat än en fortlöpande intriger av svek och trolöshet mot hans kejserlige herre. Frågan därom skulle länge sysselsätta många forskare. Bevisande samtida aktstycken förelåg länge så sparsamt, att man i början av 1880-talet trodde sig kunna så gott som alldeles frita Wallenstein från varje skuld. Det var först Emil Hildebrands fynd av vissa aktstycken i svenska Riksarkivet sommaren 1883 och upptäckten av den svenske diplomaten Lars Nilsson Tungels papper i biblioteket i Hannover, som spred ett säkrare ljus över dessa förhållanden, om än dunkla punkter ännu finns.
