Antifascist Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet antifascist

1. Den första betydelsefulla antifascistiska rörelsen var den som under spanska inbördeskriget motsatte sig de spanska falangisterna, med Francisco Franco i ledningen. En av de ledande antifascisterna var anarkisten Buenaventura Durruti, som framgångsrikt försvarade Barcelona och Madrid mot fascisterna i sin Colomna Durruti, och Spaniens folk fick också hjälp av andra länders frivilliga antifascister i Internationella brigaderna. (källa)
2. SP var starkt kritiskt mot stalinismens utveckling i Sovjetunionen. SP var också en framträdande antifascistisk rörelse under 1930-talet. Ture Nerman var ledande antifascist och riksdagsman för SP till 1939. Man mobiliserade stöd till Andra spanska republiken, och rekryterade i viss mån även frivilliga. Regionalt var partiet mycket starkt i fackföreningar och folkrörelser. Man drev tre dagstidningar och hade många kända medlemmar: Hinke Bergegren, Anton "Amaltea" Nilson, Albin Ström, Ture Nerman, Karl Kilbom m.fl. Partiets organ var alltjämt Folkets Dagblad Politiken. (källa)
3. Stefan Szende (ungerska: Szende István), född 1901, död 1985, var en ungersk-svensk socialist, journalist, författare och antifascist. (källa)
4. För samhällets utsatta har först Veikko Hursti och efter hans död Heikki Hursti i årtionden arrangerat en självständighetsfest där det bjuds på mat och program. Motsvarande välgörenhetsfester ordnas också på andra håll i landet. På senare tid har även olika grupperingar demonstrerat på självständighetsdagen, nationalsocialister, främlingsfientliga grupperingar, anarkister, antifascister m.fl. (källa)
5. På årsdagen av kristallnatten genomförs årligen manifestationer till minne av nazismens offer. Många kopplar det till den rasism, nynazism och nyfascism som finns i dag och menar att rasismen inte enbart skall ses som en historisk parentes. Antirasister och antifascister i flera delar av Sverige genomför manifestationer, tysta fackeltåg eller demonstrationer. (källa)
6. Den 1 september 2007 skedde ett knivöverfall vid Slussen i Stockholm. Det var i samband med att Svenska motståndsrörelsen sålde sin tidning som bråk uppstod mellan dessa och antifascister. I tumultet blev en person knivstucken i nacken. I december 2007 dömdes Niklas Frost, aktivist inom Svenska Motståndsrörelsen, av hovrätten till fem års fängelse för försök till dråp. Organisationen har senare bedrivit kampanj för att han ska friges. Frost hade flera år varit aktiv i organisationen och var sedan tidigare dömd för flera fall av misshandel, våld mot tjänsteman, olaga hot och hets mot folkgrupp. (källa)
7. Ustaša inrättade ett system med koncentrationsläger, varav det mest ökända är förintelselägret i Jasenovac och Stara Gradiška, där man mördade serber, judar, romer, politiska motståndare och kroatiska antifascister systematiskt. Regimen deltog därmed i Förintelsen i Oberoende staten Kroatien. Uppgifterna om det totala antalet offer för NDH-regimen i Kroatien mellan 1941 och 1945 är motstridiga på grund av brist på dokumentation men klarlagt är att hundratusentals människor utrotades. Yad Vashem Center menar att antalet offer var 600 000, i huvudsak serber. United States Holocaust Memorial Museum anger att antalet serbiska offer i Jasenovac uppgår till så många som 700 000. Från kroatiskt högerextremt håll har förintelseförnekare hävdat att de höga dödstalen i Jasenovac är "serbisk propaganda" och en vilja att från serbiskt håll skapa en "myt" kring Jasenovac. Dessa teorier betraktas av majoriteten seriösa historiker och forskare som historierevisionistiska och icke trovärdiga då det är bevisat att hundratusentals civila serber, judar och romer mördades. Ustasjas ledning skröt ofta själva om mördandet och förnekade sällan vad som skedde. Stundvis blev massmorden i NDH-regimen så brutala och storskaliga att både nazityska och italienska betraktare klagade om Ustasjas "barbari" till sina respektive länders styren. (källa)
8. Historikerna Johan Pries och Andrés Brink Pinto argumenterar i en bok om händelserna för att radikala antirasister och nationalister på 30 november i Lund kämpade om rummet som en rörelse-resurs under en period då ingen av rörelserna kunde göra anspråk på makt genom staten. Rummet framstod allt mer som ett nollsummespel där den enas kontroll över en symboliskt laddad plats innebar en taktisk förlust för dess motpart, vilket drev fram allt bittrare konfrontationer. Efter att Lundapolisen genom sitt lokala demonstrationsförbud 1993 omöjliggjorde att denna konflikt spelades ut genom offentliga anspråk på rummet flyttade kampen successivt över till territoriella anspråk på rummet, en kamp om absolut kontroll över stadens platser. Detta föranledde den typ av hemliga och mycket våldsamma konfrontationer mellan antifascister och nazister som under tidigt 2000-tal kom att ersätta de relativt stora demonstrationer som präglat 1980-talet och 1990-talet, och speglar en liknande utvecklingstendens i övriga delar av landet. (källa)