Synonymer till begrava
Vad betyder och hur uttalas begrava
Begrava uttalas be|grava begravde äv. begrov, begravt, begravd n. begravt el. begraven begravet begravna, pres. begraver.
Begrava betyder begrava sig i arbete.
Ordformer och varianter av begrava
Aktiv
- begrava
- infinitiv
- begraver
- presens
- begravde
- preteritum
- begravt
- supinum
- begravande
- presens particip
- begrav
- imperativ
Passiv
- begravas
- infinitiv
- begravs
- presens
- begravdes
- preteritum
- begravts
- supinum
Perfekt particip
- begravd en
- ~ + subst.
- begravt ett
- ~ + subst.
- begravda den/det/de
- ~ + subst.
- begravde den
- ~ + mask. subst.
Alternativa böjningsformer aktiv
- begrov
- preteritum
Alternativa böjningsformer passiv
- begraves
- presens
- begrovs
- preteritum
Alternativa böjningsformer perfekt
- particip begraven en
- ~ + subst.
- begravet ett
- ~ + subst.
- begravna den/det/de
- ~ + subst.
- begravne den
- ~ + mask. subst.
Begrava är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet begrava
I en del länder växte de kristnas begravningsställen ut till nekropoler, hypogéer eller katakomber, mer eller mindre underjordiska gravstäder. Rika begravdes i sarkofager, vilka under medeltiden inte sällan placerades ute på kyrkogården, ibland omgivna av baldakin eller litet kapell. Moderna memorialbyggnader kan i Sverige skådas på Lindhagens kulle på Norra begravningsplatsen i Stockholm och på "Rikemanskullen" på Östra kyrkogården i Göteborg.
Gravskick är en term för de olika sätt som människor begraver sina döda anhöriga i olika kulturer, historiskt såväl som i nutid. Själva handlingen att begrava någon kallas gravsättning (till skillnad från jordfästning). Gravsättning inkluderar även utströende av avlidnas aska.
Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållits jordfästningen och likvigningen. Likvigningen där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansåg ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades. Den kom dock att leva kvar i seden att "sjunga ut lik". I äldre tid skottades ofta graven igen under psalmsången. Under 1600-talet blev likpredikningar vanliga, de ersattes senare av griftetal, vilket dock aldrig blev obligatoriskt. År 1686 bestämdes att de som kristligt levat skulle ärligen och på behörigt sätt still graven befordrade vara. Det fastställde även att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava sina döda). Begravning fick endast ske på för ändamålet avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och för dem som begått självmord). Kyrklig begravning var fram till 1926 obligatorisk för medlem i svenska kyrkan, då möjlighet öppnades för borgerlig begravning.
Både kristna och judar tillämpade jordbegravning (inte kremering) och utnyttjade därför möjligheten att begrava sina döda i katakomber. Många av katakomberna har vägg- och takmålningar. En del kristna katakomber har uthuggna kammare för dödsmåltider, s.k. refrigerier.
Under medeltiden användes även orden mästerman eller stupagreve. Bödeln hade ofta ett antal medhjälpare som kallades rackare eller rackardrängar. I södra Sverige och Danmark kallades dessa också nattmän. De utförde även föraktade sysslor som att rensa latriner och begrava självmördare. Tjänsten som bödelsdräng avskaffas under 1860-talet.
Tomahawk, eng., på algonkin tomehagen, delawarespråk tamoihecan, "stridsyxa", som nyttjats hos Nordamerikas indianer och av dem betraktats som en symbol av kriget (seden att "begrava tomahawken" eller stridsyxan betydde fred, att gräva upp den var att åter påbörja fientligheter). Yxbladet var ursprungligen av sten, sedan fick man från Europa blad av järn.
Under medeltiden talade man om sju barmhärtighetsverk, baserade på Jesu förkunnelse, att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge härbärge åt husvilla, besöka de sjuka, besöka de fångna samt begrava de döda.
Begrava på Engelska
- bury, inter
- lay in a grave, he was buried in secret, lie buried, consigned to oblivion
