Doktrinarism synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas doktrinarism

Doktrinarism uttalas doktr|in|ar|ism [-is´m] -en.

Ordformer och varianter av doktrinarism

Doktrinarism är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet doktrinarism

De valda ombuden för den tyska nationen möttes för första gången i Frankfurt den 18 maj 1848 och tågade under klockringning och kanondån från rådhuset Römer till Paulskyrkan. Bland de folkvalda fanns betydande personligheter som Ernst Moritz Arndt, Friedrich Christoph Dahlmann, Jakob Grimm, Ludwig Uhland, Georg Gottfried Gervinus, Friedrich von Raumer, Robert von Mohl, Carl Theodor Welcker och Anton von Schmerling. Då många av dem var professorer fick församlingen senare öknamnet "skolmästarparlamentet" och det skrala resultatet skylldes på ledarnas doktrinarism.

Herwegh var en stor poetiskt retorisk begåvning, vars ungdomsdikter är skrivna med utomordentlig sententiös fyndighet, i klangfull form och burna av ett stormande patos. Han saknade emellertid förmågan att låta den kraftiga agitationspoesien fördjupas till personlig dikt, och med åren isolerade han sig i bitterhet och fåfänga. Enstaka dikter som Aufruf!, Der Freiheit eine Gasse och "Arbetarmarseljäsen" intygar, att han i trots av doktrinarism och epikureism var sitt tidsskedes mest aktuelle politiske skald. "Briefe von und an Georg Herwegh" utgavs i 2 band, 1895–1896, av hans son, som 1906 utgav även "Herweghs Briefwechsel mit seiner Braut" (1906). Ett urval av Herweghs dikter översatte K.V.A. Strandberg 1844.

Han framträdde därefter som vänsterns ledare, bekämpade med kraft septennatet och yrkade på nationalförsamlingens snara upplösning. År 1875 valdes han till livstidssenator och blev samma år medlem av Franska akademien. År 1876 blev han ministerpresident och inrikesminister och sökte verka för en försonlig och på samma gång verkligt framstegsvänlig politik. Fri från doktrinarism och politiska lidelser, fick han allt svårare att hålla jämvikten mellan ytterlighetspartierna till höger och vänster, i synnerhet i den religiösa frågan. Och när slutligen presidenten Mac-Mahon undandrog Simon sitt stöd, måste han avgå den 16 maj 1877, efterträdd af ministären de Broglie-Fourtou. I senaten sysslade han alltjämt med iver med undervisningsfrågor, men drevs alltmer åt de klerikala.