Elegisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet elegisk

1. I såväl Grekland som Rom, i det som i västerlandet kallas antikens litteratur, kunde allt som var skrivet på versmåttet distikon kallas elegi, vare sig det handlade om död eller kärlek eller krig. Åminnelser och epitafier hörde hit, men även erotik och mytologi. Av greker och romare kunde versmåttet också användas i kvicka, humoristiska och satiriska avseenden, i det vi kallar epigram. Bland forngrekiska elegiker återfinns Archilochos, Tyrtaios, Kallinos, Mimnermos, Kallimachos, Solon och Filetas. Deras traditionella elegi speglade tre stadier av förlust. Först en klagan där sorg och bedrövelse uttrycktes, därefter lovord över och beundran för den idealiserade döde och slutligen tröst och lindring. Flera sekler senare utvecklade romerska poeter som Tibullus, Propertius och Ovidius en elegisk form där erotiken blev det centrala ämnet.
2. Under klassicismen renodlade ofta västerländska diktare ursprungliga, förkristna former. Elegiskt distikon återfinns så sent som på 1790-talet hos Goethe i hans klassicistiska Romerska elegier (1795), vilka också innehållsligt är trogna antikens romerska poeter. Under den tidiga romantiken gjorde Hölderlin bruk av versmåttet inte långt efter Goethe i åtta långa elegier från runt sekelskiftet 17/1800, mot bakgrund av en känd och tragisk kärleksupplevelse, i en upphöjd, forngrekisk efterföljd, utan erotik. På svenska prövade Stagnelius flera olika versmått för sina elegier, bland annat en från 1820 på blankvers, men de allra flesta, ett 20-tal, är författade på en klanderfri, klassisk meter. Erotik i romersk mening förekommer inte, men ofta åtrå och "kärlek". I fragmentet Resa, Amanda, jag skall är temat en kombination av kärlek och död och det är originellt nog den döende själv som har ordet och sörjer förlusten av sin kärlek. En engelskspråkig poet som Shelley använde i likhet med landsmannen Donne ett annat versmått än det klassiska, nämligen ett på sin tid nymodigt, äldre, engelskt versmått från 1590-talet, en så kallad spenserian stanza eller spenserstrof, när han 1821 skrev sin långa, elegiska Adonais vid sin samtida kollega John Keats död. (källa)