Vad betyder och hur uttalas expropriera
Expropriera uttalas ex|propri|era -de.
Expropriera betyder tvångsinlösa egendom (för statens el. kommuns räkning).
Ordformer och varianter av expropriera
Aktiv
- expropriera
- infinitiv
- exproprierar
- presens
- exproprierade
- preteritum
- exproprierat
- supinum
- exproprierande
- presens particip
- expropriera
- imperativ
Passiv
- exproprieras
- infinitiv
- exproprieras
- presens
- exproprierades
- preteritum
- exproprierats
- supinum
Perfekt particip
- exproprierad en
- ~ + subst.
- exproprierat ett
- ~ + subst.
- exproprierade den/det/de
- ~ + subst.
Expropriera är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet expropriera
En del jordreformer innebär skiften där likvärdig jord utbyts mellan ägare, eventuellt med vissa inslag av tvångsförsäljningar. I andra fall innebär reformen att betydande jordarealer måste exproprieras och reformen är då i allmänhet mycket kontroversiell.
Både staten, kommuner och enskilda kan begära expropriation genom ansökan till regeringen. I praktiken prövas expropriationsfrågor oftast av den lokala länsstyrelsen eller lantmäterimyndigheten. Fastigheter som ägs av staten kan inte exproprieras.
1648 startades Wästerdals-Wede-Compagniet, vilket fick privilegium av Drottning Kristina året därpå att ensamt få köpa ved i Västerdalarna. Företaget slogs 1661 ihop med Österdalskompaniet, bildat 1659, för att bilda Vedkompaniet. Flottningen var dock relativt småskalig och sparsam fram till mitten av 1800-talet och var främst inriktad på att förse koppargruvan i Falun och sågen i Domnarvet med virke. På grund av misskötsel i affärerna och stora skulder exproprierade staten bolaget och överlät privilegier och inventarier till Bergslaget.
Kompaniet självt grundade Bank of Bengal in 1809, sedan den första bengaliska banken gått omkull, och Bank of Bombay 1840 följt av Bank of Madras 1843. 1920 genomfördes en fusion av de tre sistnämnda bankerna, och Imperial Bank of India bildades. Genom ny lagstiftning i det självständiga Indien förstatligades Imperial Bank tillsammans med en rad andra banker. 1969 genomfördes ytterligare en våg av nationaliseringar av banker, då 14 större banker exproprierades av indiska regeringen. Den sista vågen av nationaliseringar kom 1980 då 6 banker togs över.
Det sista kravet, att fråntagandet skedde utan skälig kompensation, beror på att inget olagligt, även enligt dagens bestämmelser, skedde om staten erlade skälig kompensation för marken, det vill säga exproprierade.
På 1960-talet hade Göteborgs kommun brist på mark för sitt planerade bostadsbyggande. Mark hade exproprierats i Högsbo och Västra Frölunda till stora kostnader. Stadssekreteraren Torsten Henrikson (S) utarbetade därför en hemlig plan om att köpa upp jordbruksmark i Angered och Bergum. Han såg till att chefredaktören för Göteborgs-Posten, Harry Hjörne (FP), var införstådd med planen. I mitten av 1960-talet hade man förvärvat 2600 objekt till ett fördelaktigt pris på 60 miljoner kronor och därmed förhindrat markspekulation. Det innebar att staden genom bulvaner ägde 45 procent av landarealen i Angered och 30 procent i Bergum (85 procent av de byggbara markområdena) och man fick statsmakten att ta det eftersträvade införlivningsbeslutet och Angered och Bergum inkorporerades den 1 januari 1967 med Göteborg. Den 21 november 1965 hade Stockholms-Tidningen rubriken: "Markkupp i Chicagostil klarade bostadskris" och Dagens Nyheter hade den 3 juni 1979 en artikel med rubriken: "Han gjorde Sveriges djärvaste markkupp - och fick Hjörne och GP att hålla tyst om saken".
Två trendbrott omkring 1970 skulle få positiva effekter för Hufvudstaden. Hyresregleringarna för kommersiella lokaler och expropriationshoten mot bolagets fastigheter lättade. Under bygget av tunnelbanan och Norrmalmsregleringen hade många privata fastigheter exproprierats under 1950- och 1960-talen och enligt planen City 62 skulle Mäster Samuelsgatan breddas och ledas på en viadukt över Birger Jarlsgatan och fram till Östermalmstorg. Det senare hade inneburit rivningar och stor påverkan på bolagets fastigheter mellan Norrmalmstorg och Stureplan. Planerna väckte protester och den 16 mars 1972 uttalade Stockholms fastighetsborgarråd Per-Olof Hanson i DN Inom överskådlig tid kommer vi inte att gå in och citysanera öster om Norrlandsgatan, vilket innebar att bolagets kärninnehav inte längre var hotade.
Anläggandet av parken finansierades delvis med hjälp av försäljningen av bostäder som uppförts i närheten. Ersättningar utdelades även till de familjer som exproprierats när Filip V skulle bygga citadellet.
