Friherre Synonymer Betyder Uttal

• adelsman
• baron
• ädling

Hur används ordet friherre

1. De svenska titlarna används även i Finland. I Danmark motsvaras grevinna (i betydelsen "grevedotter"), friherre och friherrinna av komtesse, baron och baronesse. (källa)
2. I Sverige är greve den högsta adliga värdigheten, som följs av friherre och därefter riddare. Den infördes år 1561 och Sverige har för närvarande 46 levande grevliga ätter. Totalt har 142 grevliga ätter introducerats på Riddarhuset genom åren. Grevar har rätt till titeln Högvälborne, såsom exempelvis Högvälborne Herr Greve von Fersen. (källa)
3. I början anslöt de sig till den lutherska församlingen Berthelsdorf. Efterhand anslöt sig allt fler pietister och separatister till församlingen, vilket skapade konflikter inom denna. Zinzendorf slog sig då själv ned på platsen och införde religiös endräkt genom att skapa vissa religiösa statuter, vilka enhälligt antogs 12 maj 1727. Zinzendorf blev tillsammans med friherre von Wattewille församlingens föreståndare. De nya statuterna och kyrkans omorganisation firades genom en högtidlig nattvardsgång 13 augusti 1727, vilket fortsatt firas som församlingens grundläggningsdag. Herrnhutismen var ursprungligen en inomkyrklig sammanslutning, men tvingades dels genom missionen och dels genom motstånd utifrån 1735 bilda ett eget kyrkosamfund, och införde ett biskopsämbete. Kyrkans namn blev Den förnyade brödrakyrkan. 1736 landsförvisades de ur Sachsen, men sedan bröderna 1746 erkänts som augsburgska religionsförvanter erhöll samfundet statligt erkännande i Sachsen. Samma år erkändes brödraförsamlingen i Storbritannien och dess kolonier, här kallade Unitas fratrum. Årtiondena efter Zinzendorfs död erhöll kyrkan genom flera synoders arbete en fast författning. Drivande var biskopen August Gottlieb Spangenberg. Den på synoden 1775 antagna författningen är den som sedan kommit att bilda grund för den fortsatta verksamheten. (källa)
4. Ombudsmannen för Riksens ständer instiftades i 1809 års regeringsform, som en ombudsman för riksdagen på samma sätt som justitiekanslern då redan i närmare 100 år varit regeringens ombudsman. Även den nya riksdagsordningen som antogs ett år senare hade regler om detta. Ombudsmannen för Riksens ständer skulle ha som sin huvuduppgift att fullgöra en laglighetsövervakning av myndigheterna i riket. JO inrättades ursprungligen som ett åklagarämbete. Den förste som innehade ämbetet var friherre Lars Augustin Mannerheim (1749–1835). I den rangordning som existerade fram till 1909 hade JO generallöjtnants rang. (källa)
5. Georg Carl von Döbelns valspråk som friherre var Ära, skyldighet, wilja. (källa)
6. Partiets egentliga program var fredens bevarande och bestraffandet av krigspolitikens målsmän - en icke-bisarr tanke, som likväl fördärvades av ledarnas alltför intima anslutning till Ryssland. För övrigt opponerade sig mössorna även mot hattarnas slöseri med statsmedlen och alltför djärva bankpolitik, men principiellt hyste de ännu samma merkantilistiska läror som hattarna och hade föga att invända mot deras ekonomiska lagstiftning. Mösspartiet hade sitt stöd dels hos den högre byråkratin och den förnäma jordbrukande adeln, som allmänt slutit sig kring Horn, dels hos präster och bönder, vilka av naturen var böjda för fred och sparsamhet, samt hos de mindre städernas borgerskap och småhandlarna och hantverkarna inom de större städerna. Till partiets motgång bidrog att det splittrades i en moderat fraktion, ledd av förra riksrådet greve Gustaf Bonde och lantmarskalken vid de två senaste riksdagarna friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, vilka ogillade den nära anslutningen till Ryssland och av hänsyn till den inre friden ville uppträda mera hänsynsfullt mot hattarna, och en hänsynslös, fanatisk fraktion, för vilken hämnden på motpartiet och maktens erövring var huvudsaken. (källa)
7. Pascha (även pasha och pasja, av turkiska paşa) var den högsta militära och civila ämbetstiteln i det Osmanska riket. Titeln "pascha" var en adelstitel och den västerländska motsvarigheten i rang var engelska "Viscount", en värdighet mellan svenska friherre och greve. Titeln hade först tre värdigheter. Högsta värdigheten var tre hästsvansar i baneret och innehades normalt av generaler, amiraler och guvernörer över större provinser. Två hästsvansar korresponderade mot generalmajorer (divisionschefer), vice amiraler och guvernörer. En hästsvans motsvarade brigadgeneraler och konteramiraler samt guvernörer över mindre provinser. Senare byttes dessa grader ut mot de rent militära liva, "generalmajor", ferik, "generallöjtnant", och muschir, "general" (ibland även återgivet med "marskalk"). I internationella sammanhang tillades ofta "excellens" till personen som bar titeln. Ett adelskap förlänades, liksom i Västeuropa, personligen av statschefen (sultanen) genom ett adelsbrev, (Firman), med sultanens sigill i guld (Tughra). I "Firman" stipulerades vad som gällde för titeln, den kunde både vara ärftlig, som exempelvis i Ali Paschas upphöjning till Pascha av Egypten, eller vara personlig. Adelstitlar och hederstitlar bars alltid tillsammans med namnet som i Västeuropa men med skillnaden att titeln bars som tillnamn till skillnad från västerländsk praxis där titlar bars före namnet. Till skillnad från västerländsk praxis gav de Ottomanska titlarna ej rang eller titel till innehavarens hustru. Det land som styrdes av en pascha kallas stundom ett paschalikat (efter turkiskans paşalık). Ordet paşa härleds antingen till det turkiska ordet för huvud eller hövding, baş, eller till padishah (från persiskans pādschāh). (källa)
8. Carl Rosenblad (1854–1926), friherre, militär och skriftställare. (källa)
9. Ur denna brokiga skara renavlades rasen så som vi nu känner den av friherre Fredrik J. von Essen på Strömsberg nära Jönköping. Som förebild använde han hundar som avlats fram av löjtnant Gustaf Gyllensvärd i Lammhult nära Växjö, dessa sågs som den riktiga gamla smålandsstövaren. Rasen blev 1921 godkänd av Svenska Kennelklubben, stamboken slöts 1953. (källa)
10. Släkten är en ursprungligen normandisk baronätt från Skottland som anses besläktad med klanen Macduff. Den inkom till Sverige 1606 med militären, hovrådet och ambassadören Sir James Spens, i Sverige känd som Jacob Spens (död 1632), vilken gick i tjänst hos Gustav II Adolf och bland annat blev svensk ambassadör i England. Hans hustru var Margareta Forath, också bördig från Skottland. Han upphöjdes den 28 april 1628 till svensk friherre och erhöll Orreholm som förläning. Ätten introducerades 1635 på Riddarhuset genom Jacobs söner Axel (död 1656) och Jacob (1627–1663) och erhöll nummer 9 bland friherrar. Jacob Spens d.y. till Orreholmen och Ala var överste för Upplands infanteri, men ogift. (källa)